När jag var yngre träffade jag en flicka som hade bott i Paris och pluggat vid Sorbonne. Vistelsen i Frankrike hade satt djupa avtryck. På väggen hemma hos henne i Stockholm hängde Baudelaire som hon målat i olja, och hon pratade uppskattande, ja hänfört, om Marguerite Duras (1914-1996) som då för mig var totalt okänd. Moderato Cantabile av Duras var föremål för en uppsats hon skrivit. Själv hade jag hade växt upp med Walter Scotts manligt romantiska universum. Först i gymnasiet hade jag fått en första rudimentär kontakt med fransk litteratur – i form av Albert Camus och Sartre. Jag hade åtminstone läst Främlingen och Äcklet. I fredags skrev Hynek Pallas i Svenska Dagbladet om dokumentärfilmen Belleville baby av Mia Engberg. Den  skulle just visas på filmfestivalen i Berlin: ”I inledningen till Marguerite Duras film India Song från 1975 letar sig kameran fram på fasaden av en förfallen fransk ambassad i Indien. Över bilderna konverserar röster om liv en gång levda, om minnen. Den nästan plågsamt långsamma takten skapar ett rum där betraktaren snart börjar bygga sig egna bilder. Den här sortens filmer är ovanliga på bioduken idag…”. Sant. Men det är just de filmerna som dröjer sig kvar. Jag gick en period under universitetsåren på Filmhuset i Stockholm och såg smala filmer från världen utanför den i Sverige kraftigt dominerande anglo-saxiska. Jag såg polska, franska och italienska filmer… India Song av Duras var en av dessa meditativa, skönt långsamma – Agatha (1981) med Bulle Ogier var en annan. Duras’ filmer  är än idag märkligt okända utanför cineasternas innersta kretsar. Hennes rika litterära produktion är kanske aningen mera bekant nu, efter hennes död. Jag minns en dokumentär med henne på SvT för några år sedan. Och just nu läser Anita Björk ur hennes Älskaren i radions P1 om dagarna.

Det finns kopplingar mellan Duras och Stig Dagerman. Det är ingen slump att Dagerman är stor i Frankrike. Jag läser just nu Sanningslekar av Erland Josephson. Erland återvänder ständigt till stunderna med Andrej Tarkovskij, en annan av långsamhetens mästare. De gjorde Nostalghia och Offret tillsammans. Erland har också jobbat och turnerat med regissören  Peter Brook. Och Brook har filmat Moderato Cantabile. Cirkeln är därmed sluten.    http://www.youtube.com/watch?v=qAS-2zBw9RI