Låtsaslandet

durkheimHar vi blivit en nation av hycklare? Ett land där varje dag media är fulla av makthavare och opinionsmätningar som envist förnekar missförhållanden, tonar ned problem, lugnar de upprörda, och försöker tysta de whistle blowers som blir allt fler och allt mer upprörda? Jag tror att det är så. De dagliga tecknen är alltför många. Vi ser makthavare som förgyller prognoser, mörklägger skandaler, och maniskt förnekar sitt eget uppenbara ansvar. De tvår sina händer, och skyller på omständigheterna eller de där andra. Nu senast reagerade jag på den så kallade Framtidskommissionens senaste utredning. Tänk om sociologen Emile Durkheim hade levat och fått avge en kommentar! Nu får vi väl se om några av dagens sociologer känner sig manade att ta till orda. Varför deltar bara statsvetare i samhällsdebatten, medan sociologer och etnologer tiger still? Är de så upptagna av sin forskning, eller för rädda om sina karriärmöjligheter? De har ju goda exempel på samhällen från vilka man kan applicera vissa slutsatser även på dagens utveckling. Intet nytt under solen. Birger Schlaug brukar dra fram John Stuart Mills kloka visioner om framtiden ur garderoben. Jag vill uppmana till läsning av Durkheims teorier om solidaritetens väsen och kriminalitetens uppkomst och funktion i samhället.

Charlotta Levay, sakkunnig i Framtidskommissionen, slår i sin artikel i SvD fast att 1. Inkomstskillnaderna är små i Sverige i ett internationellt perspektiv. 2. Andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet har minskat betydligt sedan slutet av 1990-talet. 3. Familjebakgrunden har inte större betydelse för grundskoleelevernas avgångsbetyg idag än i slutet av 80-talet. 4. Stödet för välfärdsstaten är starkt. Mellan 2006 och 2010 ökade stödet för kollektiv finansiering av välfärden bland egenföretagare och högre tjänstemän. 5. Det finns en stark känsla för det allmänna (anm:vad det nu innebär). 6. Toleransen för invandring ökar. Andelen som menar att det är ett bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar har sjunkit sedan mitten av 1990-talet. 7. Individualistiska värderingar som ”självförverkligande” är sedan några år på tillbakagång. 8. Andelen barn som upplever (anm:underbart uttryck!) att föräldrarna separerar minskade under början av 2000-talet. 9. Andelen svenskar som uppger att de saknar en nära vän har sjunkit sedan 1980-talet. 10. Cirka hälften av svenskarna utför ideellt arbete för en förening, vilket är en lika stor andel som i början av 90-talet.”

Hear, hear. Om detta skall kallas vetenskap så må man ta sig för pannan. Det luktar skamligt beställningsverk. Observera att man konsekvent har klippt ut en liten bit i olika diagram för att bevisa en helhet som vi inte alls kan se. Vi som följer med i samhällsdebatten kan ju direkt se att detta är rena lögner, manipulerad statistik. Det är invändning nr 1 – den bedrövligt sönderhackade statistiken. Invändning 2: Att fråga ett urval människor om deras attityder ger inget bevis för vad de egentligen tänker. Många (inte alla) svarar det som förväntas, det som är korrekt i vårt samhälle av väldrillad consensus, och många ljuger eller förgyller sin egen situation i enkäter, för att inte framstå som misslyckade.

Att inkomstklyftorna är större i en del andra länder, ger ingen guldstjärna när våra egna klyftor ju accelererar. Skall vi vänta tills vi är ikapp de andra? Familjebakgrund  h a r betydelse för betyg, utbildning och yrkesval. Det finns hur mycket forskning som helst som påvisar det. Att toleransen för invandring inte alls ökar ser vi i Sd:s stadigt ökande stöd, och vi hör det från kommunerna varje dag. Att de ”individualistiska värderingarna” skulle vara på tillbakagång i vår narcissistiska tid är ett påstående som man bara kan le åt. Och var utredningen har hittat den där temporära lilla gruppen barn som inte ”upplever” separerade föräldrar, vore intressant att få en föreläsning om. Var finns den enklaven, och hur länge existerade den? De bisarra punkterna 9 och 10 verkar ryckta ur något gammalt ”lyckoindex”. ”Svenskar är allt mindre egoistiska” trumpetar den citerade artikelns rubrik. Samtidigt ser vi girigheten, egoismen, högmodet och rädslan i samhället sprida sig. Solidariteten krymper, konkurrenshets och utslagning gäller, allt fler vill bli miljonärer så snabbt som möjligt. Socialdarwinisterna jublar. Ekonomer och datanissar styr prioriteringarna i samhällsplaneringen. I fyrafemtedelssamhället är de 20% utslagna hänvisade till kriminalitet och gängbildnin för att dra sig fram. I toppen av Kamrersstaten sitter den blundande regeringen passiv och räknar fliset. – Har vi balans? Ja vi har balans. Så bra då. Arbetslöshet? Jaja…

Durkheim (Wiki): ”Enligt Durkheim kan i samband med en låg grad av social kontroll uppstå någonting som han kallade för anomi, vilket betyder ungefär detsamma som upplösning eller kaos. Anomi ansågs vara en följd av att det moderna samhället undergår kraftiga förändringar och urbaniseringsprocesser, vilket kan leda till oklara normer och värderingar bland samhällets enskilda individer. Denna otydlighet kan då vålla obalans och motreaktioner i form av ett avvikande beteende. I normala fall stävjas dock det avvikande beteendet med hjälp av samhällets olika kontrollorgan, till exempel sociala myndigheter och rättsväsende.”

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Historia, Media, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.