Centerpartiets identitetskris

LitauenEn gång gick jag med i Centerpartiet. Det var under den fas i svensk politik då ledaren Fälldin tycktes vara den enda som ville stoppa utbyggnaden av atomreaktorerna i Sverige. Ja ni som var med minns ju – han skulle inte dagtinga, han skulle stoppa om han fick förtroendet att leda landet. Men utbyggnaden fortsatte, och sveket mot väljarna cementerades ytterligare av socialdemokraterna när de manipulerade folkomröstningen och gav oss tre alternativ istället för ja eller nej. Klassiskt mygel. Miljöpartiet de Gröna föddes, och jag anslöt mig. Från mitt nya hemviste har jag sedan kunnat följa Centerns vinglande ut i kulisserna av svensk politik. Det Bondeförbund som utgjorde partiets bas – med rötterna i myllan, och med kamp för glesbygd och småföretagare, stod med Fälldin vid ett vägskäl. Och man valde den breda bekväma vägen. Symbolfrågor övergavs, och med svaga ledare utslätades profilen till ett parti med ett alltmer otydligt ansikte. Maud Olofsson fjärmade sig den sista biten bort ifrån partiets kvarvarande kärnväljare. Hennes tankevärld var egenföretagarens, och hon kunde lika gärna ha funnit en plattform hos de nya moderaterna. Glesbygdens centerpartister blev hemlösa. Partiet blev i detta läge en måltavla för kapning av nya grupper som snabbt behövde ett instrument för att ta sig in i valda församlingar. I media fick de konservativa äldre centerväljarna se ledande talesmän som var homosexuella och transsexuella. Men det var inte bara sexuella minoriteter och hålligångare kring Stureplan, utan egotrippare och karriärister med de mest skilda privata agendor. Vi ser deras tankevärld av plattskatt och bigamidrömmar i det nyligen framlagda programförslaget. Ankersjö, Annie och ungdomsförbundet står ljusår från det gamla Bondeförbundets eller Lantmannapartiets värderingar som betonade hushållning, familjen, långsamma förändringar och värdekonservatism. I den politiska sociologins blixtbelysning är bilden knivskarp. Centerpartiet kapades för att det var ”ledigt”. Folkpartiet hade sin svårforcerade kader av lärare, advokater, läkare och intellektuella. Kristdemokraterna hade trots allt ännu sin aura av familj och religion. Och Vänsterpartiet var en svårstormad fästning med sin kärna av gammelproletärer, intellektuella teoretiker och feminister. Centern har sakta men säkert färdats mot sin limbo, och återfinns nu fullt logiskt stadigt parkerad under den kritiska 4%-spärren. Återstår nu att se om flykten av kärnväljare kan kompenseras av en påfyllning med de unga armbågande egotripparna? Skall de lyckas koppla den ”herrelösa hunden”?

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Historia, Miljö, Politik, Religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.