I våra dagar kommer ständigt nya fascinerande kartbilder av den strålning som anses nå oss från tiden strax efter universums födelse, Den stora smällen (Big Bang). Det ska ha hänt för en sisådär 15 miljarder år sen. Universums ålder justeras lite då och då, och även dess karaktär och fysiska utseende är di lärde inte helt överens om ännu. När jag gick i plugget kunde den flitige eleven få en bok som ”premium” vid terminens slut. Det fick förstås tuppkammen att växa lite extra på en ung vetgirig gosse, och var en enkel uppmuntran till vidare studier. I småskolan Bällstalund blev det inte oväntat en bok om stridspiloten Biggles av kapten W.E. Johns, i Wahlströms gröna serie för gossar: Biggles i Orienten. Storasyrran min läste tjejböckerna med röda ryggar. I Blackebergs läroverk lyckliggjordes jag ett läsår med Universums skapelse av den i Odessa födde fysikern George Gamow, som då var verksam i USA. En tunn spännande volym som gavs ut i limhäftad pocket i Aldus-serien hos Bonniers, 1958. I boken fanns bl.a. bilder av universum som en hästsadel, dvs krökt. Astronomerna tycks ännu idag inte vara helt överens om det där med krökningen, men att kosmos ständigt expanderar ut från centrum för den stora Smällen verkar vara en ganska etablerad övertygelse. Det låter lite trist att vi i alla stjärnsystem och galaxer fjärmar oss allt längre ifrån varandra. Jag vill hellre tro att universum pulserar. Efter utvidgning, kommer en sammandragning. Som ett hjärta, en levande pulserande organism. Hur som helst är det spännande att följa diskussionerna. Nu senast kom bilderna från ESA:s rymdteleskop Planck, och inte från amerikanska NASA. Mera finns att läsa på sajten http://www.popast.nu och http://www.esa.int (European Space Agency).