Denna dag, ännu en dag av erbarmliga pseudopolitiska samtal. Slog på P1 och hörde två minuter av Lördagsintervjun. Det gamla förutsägbara ältandet – fokuseringen på maktspelet. Den eviga frågan om vem som skall regera med vem (nästa höst). En rabblande Per Bolund (mp) mässade sina väl inoljade svar. Istället för att säga ifrån: Nästa fråga, tack! Reportern papegojmässigt tjatande samma fråga gång på gång. ”Ska ni upprepa samma misstag som förra valet”. Jag stängde av, och tänkte på det svar som Tove Lifvendahl gav på Robert Holmboms kloka fråga i morrontidningen: ”Varför tror du att politikerna har övergett det ideologiska?” Tove: ”Det är för jobbigt, stort och abstrakt, det är mycket enklare att haka upp sig på detaljer och frågor som är greppbara. Den politiska ansamlingen sker mot mitten, och fokuset ligger mer på maktinnehavet än att utveckla idéerna.” Ja, det är en del av sanningen. Men etermedia och pressen har sin del av det ansvaret, inte bara politikerna. Det är media som formulerar frågorna, och de har idag krympt ihop till att sila mygg, och låta elefanterna löpa. Vi har fått politiska journalister som är svårt präglade på maktspelet per se, och borde ha gått i pension för länge sen. De gör inte sitt jobb. Lifvendahl menar att partierna tydligt har abdikerat från funktionen som politiska generatorer. Den vitala och framåtblickande debatten finns idag i de s.k. tankesmedjorna – som Dagens Arena och Cogito, och den tankesmedja hon själv nu lämnar, Fores. Där vistas fria tankar. och kläcks nya idéer. Den senaste krisen inom Stockholms arbetarkommun, och Tomas Bodströms analys av strukturfelet inom SAP, bekräftar den sorgliga bilden inom hans eget parti. Vem sa vad om vem och vad…. Sånt kan media idissla i veckor för varje ny liten konflikt som blossar upp i regeringskoalitionen eller arbetarrörelsen. På läktaren sitter en press full av självupptagna ”kremlologer”. Kadern av politiker har ideologiskt urholkats stegvis de senaste 20-30 åren. Det gäller både i den halvtomma riksdagen och ute i kommunerna. På den tiden jag läste statskunskap satt etablerade, erfarna och kunniga människor i fullmäktigesalar och riksdag. I konkurrenshetsens samhälle ser vi stolarna intagna av alltför många nybakade karriärister och folk med vassa armbågar. När jag själv tog plats i Sundbybergs kommunfullmäktige som suppleant för Miljöpartiet 1985 så fanns där folk med gedigen bakgrund i folkrörelser, offentlig sektor och företag. Där satt både LME och HSB, skolan och vården. Det fanns förvisso ett påtagligt mått av både samhällsintresse och idealitet i väggarna.

Maktspel och mygel har alltid pågått inom politiken ända sen Platons dagar, men det är bedrövligt när media fixerar sig därvid, och glömmer sin huvuduppgift att granska, analysera och se mönstren – istället för att spekulera. Lika bedrövligt som kappvändande politiker som inte vågar stå upp i motvinden och utmana en inbillad väljarmajoritet. Det är nästan så man saknar den rabiate Herbert Tingsten. Eller Vilhelm Moberg, ja absolut.