Alldeles utmärkt att partistyrelsen och språkrören nu fick mothugg angående normalarbetstiden. Fridolin har rätt i att arbetsmarknaden delvis sätter sin egen praxis i avtal redan nu, men samhället måste också ange färdriktningen. I decennier har debatten bara handlat om den orealistiska 6-timmarsdagen. Nu har kongressen fått igenom åtminstone en målsättning om en 7-timmarsdag. Bra. De flesta vanliga medborgare stödjer säkert detta. I andra länder ligger man redan före Sverige i en sänkning av arbetstiden. Här tycks Lutherismen ha gnagt sig fast extra envetet. Att kongressen dessutom markerar ett NEJ till särregeln om lägre arbetsgivaravgifter för vissa kategorier arbetstagare är också värt en applåd. Ledningen hemfaller alltför ofta till plotter och särbehandlingsregler i gammal socialdemokratisk anda som hör förra sekelskiftet till. Vi behöver entydiga och raka regler – inte en utvidgad byråkrati och ängsliga särhänsyn som bara i slutändan leder till ökat mygel, och gynnar paragrafryttare och kryphålsletare. Det blir intressant att se om Schlaug-Schlyter-falangen lyckas få igenom flera av sina synpunkter på den här kongressen – den är sannolikt av mycket stor betydelse vid ett vägskäl i svensk politik. Nu måste även rovdriften i skolan stoppas, och hyenorna drivas ut ur skolbarnens vardag.