Man kan drömma om mycket. När Fernando Farinha sjunger innerligt om gamla goda tider, så är det sångarminnen från hans barndom, och nog är det sällsynt vackert. Det liknar ingenting annat jag hört vare sig förr eller senare. Han började sjunga och uppträda för publik som liten grabb, och det var inget trallande som unge Gösta Snoddas Nordgren utövade på tegelbruken i Hälsingland (det var vackert det med, men på vår stillsamma svenska måte). Fadon har ännu inte nått någon stor publik i Sverige. Men besöken kommer då och då till Södra Teatern på Mosebacke. Så passa på! När man söker på Farinhas namn så finns han inte ens nämnd på svenska och engelska Wikipedia, trots att han i Portugal var en så älskad artist! Nej, Amalia Rodriguez blev länge ikonen i fadons fönster mot den övriga världen. Hon är bra, men Farinha sjunger innerligare och mjukare. Jag kan tycka att Amalia ibland tar i för starkt, överpresterar. Det finns många andra kvinnliga fadistas som jag hellre lyssnar på: Berta Cardoso, Katia Guerreiro, Anna Moura… Fernando Farinha gick bort 1988. Jag besökte Portugal 1984, och fick då höra den nye kungen Fernando Mauricio och Fransisco Martinho på lokal en kväll i Bairro Alto. Där vaknade min livslånga kärlek till fadon. Vad är det nu Håkan Hellström sjunger …

Belos tempos, que eu vivi
Com oito anos de idade
Quando no fado apareci
Ambição, sonho querido
Em que eu fiz desta canção
O meu brinquedo preferido
De muito novo
Assentei praça no fado
E com as praças antigas
Aprendi a ser soldado
Passei a pronto
Fiz do fado a minha luta
E agora tenho saudade
De quando era recruta