”I Sverige är gräset grönt och sädesfälten gula. Träden knoppas, grönskar och gulnar. Husen är målade i rött och vitt och igenom det färgrika, välmående landskapet går rena elektriska snälltåg på oförstörda stambanor i en för Europa obegriplig hastighet och precision. I Sverige fanns det drickbart vatten till och med i storstäderna. I Europas sönderslagna storstäder var vattnet förgiftat och luften förpestad och Europas järnvägsnät upprivet, och man färdades stumpvis i godsvagnar efter små rykande lok. Det fanns inga avgångstider och inga ankomsttider, och än befann man sig här och än där i en svart, grå och vit tillvaro. Svart är landskapet de första åren av fred, och grå är barnen, kvinnorna, soldaterna och krigsfångarna och brödet, mjölet och vattnet. Det vita är kalken. Kalk och DDT. Europa målade sin värld vit med den desinfekterande kalken. Sjukhussalar, avträden, plank, stolpar, dörrar, trösklar, trappor och kryckor. Vi som inte var tillräckligt mogna för kriget skulle vara tillräckligt mogna för freden, och vi klädde oss i grå kläder vi köpte i nån armédepå, och reste ut i Europa för att måla ett plank, en barack eller ett avträde med kalk och DDT…”. (ur essän ”Idag fredsjubel mellan 16 och 22″, i samlingen Dråp i hastigt mod, 1966)

Stig Claesson var 16 när freden kom i maj 1945.