Simenon kan sin sak

Simenon G Varje gång var det likadant. När han gick och lade sig suckade han:   – I morgon ska jag sova ut. Och fru Maigret hade tagit honom på orden, som om hon inte lärt sig någonting under årens lopp, som om hon inte visste att man inte skulle fästa sig vad han kastade ur sig i den här stilen. Hon kunde också ha sovit ut. Det fanns ingen anledning för henne att stiga upp tidigt. Ändå hade det nätt och jämnt hunnit dagas när han hörde hur hon försiktigt rörde sig mellan lakanen. Själv låg han blickstilla. Han tvingade sig att andas djupt och regelbundet, som en sovande. Det hela liknade en lek. Det var rörande att märka hur hon tog sig fram mot sängkanten, varsamt som ett djur. Efter varje rörelse höll hon sig stilla för att försäkra sig om att han inte hade vaknat. Det fanns ett tillfälle som han alltid väntade på, hopkurad av spänning, nämligen det ögonblick då sängresårerna, befriade från fru Maigrets tyngd, rätade ut sig med ett lätt ljud som liknade en suck. Sedan samlade hon ihop sina kläder på stolen, ägnade en oändlig tid åt att vrida på knoppen till badrumsdörren innan hon slutligen, i det avlägsna köket, kunde tillåta sig att röra sig normalt. Han somnade om… (ur Un Noël de Maigret, 1951)

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.