Musikens pärlor (9): Lee Roy Parnell – We all get lucky sometimes

Lee-Roy-Parnell-We-All-Get-Lucky-SometimesÄven jag har i perioder lyssnat mycket på country.  Har man bott i Tucson så är det svårt att undvika. När jag 13 bast gammal anlände till Arizona i februari 1957, så fanns det i Abilene Texas en liten pilt född den 21 december som döptes till Lee Roy. Farsan hans lirade, och grabben debuterade i radio när han var 7.

Mitt första singelköp i genren blev Jimmy Rogers’ Kisses sweeter than wine, men nån LP köpte jag inte förrän i mogen ålder och sedan länge var tillbaka i Sverige. Då mest Merle Haggard, och Waylon Jennings kärva outlaw-ballader. Nån gång på 1990-talet plockade jag med mig en sån där samlings-cd –Absolute Country 2, och på den fastnade jag för den ännu totalt obekante Lee Roy Parnells spår: We all get lucky sometimes. Det svängde så in i vassen. Även en gammal hjulbent trapper skulle haft svårt att sitta still. Speciellt när Parnell hämtar andan, och låter sologitarren murra fram ett solo. Låten finns på hans 4:e album, men nådde bara plats 41 på listan. Underbar låt att motionera till. Upp och dansa!

Better knock on Wood, I never felt so good
I can’t believe you’re mine
Guess we all get lucky sometimes
Since I found you baby
I keep coming up aces every time
Every card I play,
seems to fall in line
Guess it goes to show – hey, we all get lucky sometimes!

 

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Musik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.