Medan den tredje statsmakten rapporterar om nya haverier i skolorna och en sjukvård som saknar både personal och resurser, sitter riksdagens partier och lägger all sin energi på brytpunkter. Man både skrattar och gråter. Och som vanligt handlar det bara om skatteskvättar. Bara ett sista parti vågar hävda att löntagarna i fortsättningen måste avstå en del av de pengar de skamligt har mutats med i form av skattesänkningar under Reinfelds sju år i Rosenbad. Regeringen Reinfeldt, ja den fortsätter att förneka att de systematiskt och konsekvent har underminerat den välfärd vi hade byggt upp efter kriget. Den skrattande finansministern är sannerligen ingen hjälte som media gjort honom till, han är välfärdens störste dödgrävare. Dukaterna klirrar så skönt när man rullar i sitt valv i Ankeborg. Och riksdagen har åkt med på färden utan att bromsa. Steg för steg har den sagt javisst till att avhända sig ansvaret för utbildningen av våra barn. Vården av våra gamla har bekvämt lämnats över i händerna på iskalla marknadsspelare. Så skönt att bli av med det ansvaret. Samtidigt har annan makt överlämnats till herrarna och damerna nere i Bryssel. Hurra! Riksdagshuset är snart bara ett tomt skal med tomma bänkar, där petitesser beslutas av narcissistiska ministrar. Där fortsätter de krumbukta sig framför kamerorna. Ett hus där bara ynka frågor numera beslutas. Ändå står partiledarna som fågelholkar och låtsas inte inse varför Sverigedemokraterna vinner över alltfler av väljarna. Och tro inte att de senaste dagarnas krusningar på sajten Avpixlat ändrar på den överströmningen av väljare. Snarare blir väl följden den motsatta… Det är tur att Hjalmar, Axel och grabbarna slipper uppleva det spel som nu pågår och som lustfyllt refereras i spalterna. Vart tog solidariteten och modet vägen i riksdagshuset?

Nobelfesten är över, Mandela är död och julen närmar sig i stormen. Natten faller…