”När skolan debatteras talas det alltid väldigt mycket­ om att lärarnas status har sjunkit och att det är problemet. Långt mer sällan får vi höra om det som sannolikt är ett mycket större problem: att elevernas status har sjunkit. Åtminstone vissa elevers: de som inte är högpresterande. Föräldrar är oroliga över att de satt sina barn i fel skola, de oroas över sina barns status och kanske lika mycket över sin egen sociala status när de hör från vänner och bekanta att deras barn går i en skola som befinner sig högre upp i den sociala rangordningen. Barnen i sin tur sneglar mer och mer på varandras betyg­, pratar mer om det än om kunskaper. Status är ett av de viktigaste orden i vår tid och det speglar vår tids grundläggande vanvett. Det där lilla ordet betecknar den fixering vid rangordning och hierarki som finns i ett alltmer marknadsstyrt samhälle. Ju större ojämlikheten mellan samhällsklasserna blir desto mer besatta blir människor av att värdera var­andra och placera varandra i den där statushierarkin. Ängsliga blickar riktas mot omgivningen: Hänger jag med? Är jag tillräckligt lycklig? Är mina barn med på framtidsbåten?  Forskare kan hävda att det tar ungefär trettio sekunder för en människa att bedöma var på den sociala stegen en annan person befinner sig. Vi gör dessa bedömningar omedvetet, de äger rum hela tiden och bedömandet­ intensifieras i takt med att ojämlikheten ökar (…) Karriärtjänster inrättas för lärare och det talas om super­lärare, förstalärare och lärarlegitimation (ett officiellt papper på att man har hög status­). Det konstiga är att så få, inte ens lärarfacken, inser­ vilken livsfarlig och fördummande statuskarusell hela­ skolan ­ och samhället i stort ­ har tvingats kliva upp på. Kommunaliseringen av skolan, det fria skolvalet samt friskolerevolutionen har på olika sätt drivit på denna statusjakt och nu kan pro­blemen och misslyckandena avläsas…” 

Så skrev Göran Greider nyligen i tidningen METRO, och det är en bättre analys än de flesta andra presterar när det gäller vår skola på dekis. Jag håller inte med Greider i allt – det är viktigt framför allt att både lärarna och eleverna får en lika bra arbetsmiljö som vi hade en gång på 50- och 60-talen, när jag själv gick i plugget. I det ingår förstås rejäla löner till lärarna. Då gick vi inte i träbaracker, och ingen kände heller behov av att bränna ner dom. Och lärarna var inte utmattade av konflikter, surr, byråkratiska pålagor och den brist på kringpersonal som saknas i skolorna idag. Förmodligen håller Greider med mig på den punkten. Statustänket är  bara en  av de många sjuka effekterna av den galna konkurrenshetsen.