Kommissarie Maigret, 52 – får en ny chef…

Rupert_Davies_as_Maigret”Kommissarie Maigret ombeds infinna sig den 28 juni klockan 11 i polischefens ämbetsrum”. Blodet sköt upp i Maigrets kinder som när han som gymnasist blev kallad till rektor… Det var första gången han fick en sådan kallelse under de mer än trettio år han tillhört kriminalpolisen och de tio år han varit chef för våldsroteln. Han hade sett ett drygt dussin polischefer efterträda varandra, med vilka han hade haft mer eller mindre angenäma förbindelser, och somliga hade stannat så kort tid på sin post att han inte haft tillfälle att tala med dem. .. Maigret kom ihåg den tiden då kriminalchefen valdes bland kommissarierna. Vid en viss tidpunkt retades hans kolleger med honom och sa att han skulle sluta i högste chefens stol. .. Polischefen var ny. Två år i tjänst. Ung. Det var på modet. Han var inte fyrtio fyllda, men efter ha gått ut lärarhögskolan hade han samlat tillräckligt med meriter för att kunna placeras som chef för vilket ämbetsverk som helst. ‘Sopkvasten’ hade tidningarna kallat honom efter hans första presskonferens. För polischeferna, liksom filmstjärnorna, höll numera presskonferenser till vilka de inte glömde att inbjuda televisionen. – ‘Mina herrar, hade han sagt, Paris bör vara en ren stad och därför är det absolut nödvändigt att låta kvasten gå, och det ordentligt…’.

‘- Var så god och sitt kommissarien.’ En mjuk, behaglig stämma; ett smalt mycket ungt ansikte inramat i ljust hår. Alla visste genom tidningarna att polischefen varje morgon innan han tog plats i sin fåtölj spelade några set tennis på Roland Garros-stadion för att komma i form. Han gav ett intryck av hälsa och spänst och också av prydlighet i kläder som han antagligen lät sy i London. Han log. Han log alltid på alla fotografier. Hans leende var visserligen inte riktat mot någon. Det var mot sig själv han log med blygsam tillfredsställelse. – ‘Säg mig, ni var visst ganska ung när ni började vid polisen?’ ‘- Tjugotvå år’, svarade Maigret. ‘- Hur gammal är ni nu? – Femtitvå.’ Maigret hade sin mest trumpna min, och fingrade på en tom pipa som han inte vågade stoppa. Han tillade som för att utmana ödet: ‘- Tre år kvar till pensionen…’ (ur Georges Simenon: Maigret försvarar sig, 1964)

http://vanessafrance.wordpress.com/2010/07/29/the-top-ten-maigret-novels

http://fr.wikipedia.org/wiki/Maigret_se_d%C3%A9fend

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Film, Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.