Sagt om Maigret

Varför är Maigret-böckerna så roliga? Ett stort behag är lokalfärgen och miljön. Själv tror jag mig ha föga sinne för nyanserna i vädret, för hur det ser ut på en gata, för inredningen av en lokal. Men då jag läser om Maigrets hemliv och vandringar, blir jag alltid medveten om sådant. Det är dessbättre inte frågan om några utförliga beskrivningar av saker och lokaler, men tillräckligt för att man skall känna sig förflyttad och ändå hemma. I regel regnar det eller duggar det men Simenon tycker om regn och kommer oss att trivas med det, även om vi gläds om det för en gångs skull är varmt och solsken och Madame Maigret får en söndagspromenad med sin man. Stämningen är gemytlig även då jakten tycks vara utsiktslös, jag blir törstig och får aptit då Maigret beställer ett glas vitt vin vid disken, eller skickar en man efter öl och smörgåsar eller äter en bastant middag hemma eller på krogen nära polishuset. Den kamratliga miljön har samma friskhet och trivsel. Maigret och hans unga medarbetare lever i lojalitet och förtroende. Lymlar utanför kretsen av brottslingar är inte sällsynta: snorkiga åklagare, och politiker som blandar sig i arbetet – men de lyckas inte störa kåren av omutliga och rättfärdiga. (Herbert Tingsten, på omslaget till Maigret på fel spår, originalet heter Un échec de Maigret, 1956).