Jag hade igår torsdag glädjen att se Peter Carlsson och de Blå Grodorna på Scalateatern nära Norra Bantorget. Det var många år sedan jag var där en gång och såg Fria Pro med Bolme och gänget. Det bör ha varit mer än 30 år sedan, huga. Men Branting lär stå kvar nedom LO-borgen, och förmodligen Mäster Palm också, liksom Röda Rummet. Rotundan är däremot borta. Nåväl, jag minns sånger av Vysotskij den gången, och en elak satir om vår fascination, eller vårt behov, av allting som är nytt. Nyhetens behag, om man säger. Det tycks i högsta grad gälla även idag – inom både politik, kärlek och arkitektur. Igår kväll var det smockfullt i salongen, och jag satt denna gång på läktaren med en av sönerna. Denne Carlsson har kul på scenen, och rekvisitan ser ut att vara inspirerad av tunet hemma i Grycksbo. Trivsamt för mig med rötter i Hälsingland. Carlssons skrönor om folket i byn kunde lika gärna ha kommit från min egen kusin som bor kvar däruppe i skogsbältet. Det är ungefär samma folkliga humor i Dalarna som i Hälsingland. Skrattsalvorna kom lätt och ofta. Vi hade kul. Jag hörde Carlssons mellansnack hyfsat bra, och låtvalet är en fin mix av allt från Bellman, Taube och Karl Gerhard till Hank Williams och afrikansk drum-drum. Avslutningsöset från Afrika var dock så starkt så att basen kändes som en tryckvåg i hela kroppen, och det kan inte vara hälsosamt. Jag fick skydda min redan skrala hörsel med en tumme i örat. Undrar om inte ljudteknikerna på våra scener ofta blåser på för starkt? När jag för ett par veckor sedan var på Operan och lyssnade på Rickard Wolffs föreställning var det ofta så starkt ljud att det skrällde i mina öron. Av Wolffs mellansnack uppfattade jag inte mer än 15%. Trummorna kunde man gott ha slopat både hos Wolff och i en del av  Peter Carlssons lugnare nummer. Wolff pendlar i sin sång mellan viskningar och oerhört stark ljudnivå, vilket blir stressande och svårt att avnjuta för mig. Publiken trivdes i alla fall, och jag gillade framför allt hans version av Gershwins mjuka The Man I Love. Peter Carlsson har en jämnare röstnivå. Hans låtar av Bellman, Taube och Hank Williams var sköna, och han imiterade Karl Gerhards katt bland hermelinerna med den äran. Allra goast var kanske hans poetiska hyllning i blått skymningsljus till hembyn. De små fina berättelserna om traktens original drog ner stort jubel. En glad afton. (Bild: Pilgiftsgroda)