Och det hände sig vid den tiden att jag träffade en flicka som hade bott i Paris och pluggat på Sorbonne och pratade flytande franska. Själv var jag snarare anglofil, men för den skull inte ointresserad av medelhavets kulturer och fransk musik.. Hon hade från åren i Frankrike med sig hem en platta med den för mig totalt okände Georges Moustaki. Sången var Le Métèque – den melodi han antagligen oftast förknippas med. Han kom till Paris vid 17 års ålder, och är idag lika självklar i fransk musikhistoria som Piaf, Juliette Greco och Aznavour. Han var av judisk börd med föräldrar som från Korfu flyttade till Alexandria, där Moustaki växte upp. Han föddes 1934 och dog i Nice så sent som förra sommaren, 2013. Av alla skivor jag lyssnade till det där året på 70-talet så var det Moustaki som gjorde störst avtryck hos mig. Jag skaffade senare i livet flera av hans LP-skivor. De innehåller så många fina ballader att det är svårt att välja en. Men jag stannar här för den stillsamma balladen om alla åren som går – och kvinnan i din säng som inte längre är tjugo år. La Femme qui est dans mon lit (Sarah är den egentliga titeln). Serge Reggianis version är inte dum den heller, men för mig gäller Moustakis egen mjuka version.
”La femme qui est dans mon lit, n’a plus 20 ans depuis longtemps, Les yeux cernés Par les années Par les amours, Au jour le jour La bouche usée, Par les baisers Trop souvent, mais, Trop mal donnés Le teint blafard, Malgré le fard Plus pâle qu’une, Tâche de lune La femme qui est dans mon lit N’a plus 20 ans depuis longtemps Les seins si lourds, De trop d’amour Ne portent pas, Le nom d’appas Le corps lassé, Trop caressé Trop souvent, mais, Trop mal aimé Le dos vouté, Semble porter Des souvenirs, Qu’elle a dû fuir La femme qui est dans mon lit N’a plus 20 ans depuis longtemps Ne riez pas, N’y touchez pas Gardez vos larmes, Et vos sarcasmes Lorsque la nuit, Nous réunit Son corps, ses mains, S’offrent aux miens Et c’est son cœur, Couvert de pleurs Et de blessures, Qui me rassure…”
Grön Horisont 2023 
Kul att höra, Gabrielle. La Dame brune har jag inte hört. Däremot skrev jag en reseberättelse i form av en fotobok efter mitt Parisbesök 2006. Den fick namnet Dans la Brume légère – korpat från en av Moustakis målande textrader. 🙂 / Janneh
GillaGilla
Nämen oj vad glad jag blir! Tack!
Jag har haft ”Avec ma gueule de métèque…” i huvet senaste tiden. Det är den Moustaki-sång jag kan bäst, och att jag har den i huvet beror på besök nyligen av en god vän som är duktig på franska. Och på Moustaki. Glömmer aldrig hur hon för ett par år sen på en buss i Sthlm sjöng Le métèque för mig, lite lagom diskret för att inte störa dom andra på bussen. Nu blir det så att när hon ska komma hit börjar Le métèque spela inne i skallen på mig.
En annan Moustaki jag tycker om är när han sjunger med Barbara om La Dame brune.
GillaGilla