Det vilar ett pinsamt skimmer över den regering som nu i snart åtta år avlövat och monterat ner det svenska försvaret. Idag publicerar kvartetten ett yrvaket försök att gjuta lite nytt liv i det svenska försvar man ansträngt sig så hårt och länge för att rasera. De är förvisso inte ensamma ansvariga för att ha lagt ner regementen och flottiljer, inte alls. De har haft ett brett stöd i riksdagen. Men – ministären Borg & Reinfeldt har drivit skrotningen, och de har agerat metodiskt och ihärdigt. Åttio ofattbara miljarder till NUON släppte man iväg utan att ens blinka. Ett stick gjort på ett kick. Men svältkuren och nonchalansen riktad mot den svenska Försvarsmakten var desto mer metodisk och långsiktig.

Den här makalöst obegripliga processen måste bero på att svenska riksdagsmän och -kvinnor satt och sov på alla historielektionerna i skolan. Ty Historien lär oss att ingen, ingen fred är någonsin beständig. Joda, efter perioder av konflikter och krig kommer perioder av fred. Men så småningom blossar alltid nya oroshärdar upp. Nya stollar och neanderthalare lyckas ånyo gripa makten någonstans. Och det gäller tyvärr även i vår högteknologiska tid. Vi behöver bara se oss omkring i dagens mediarapportering. Världen är full av förtryckare, ledare som ihärdigt stampar på mänskliga rättigheter, grupper med separatistiska drömmar, och människor hungriga efter revansch för oförrätter generationer tillbaka. Långsintheten är historiens gift.

Medan vårt lilla svenska ”modernistiska” yrkesförsvar skickades ut att öva sina färdigheter i främmande länder på bekvämt avstånd från hemlandet – i Afghanistan, och över Libyen – bubblade nya konflikter en liten aning närmare Norden mot en kokning som skulle väcka sjusovarna i det slocknade folkhemmet.

Ja, så har nu de fyras gäng i Rosenbad slängt ihop en i deras tycke lagom saltad soppa som de tror skall lugna väljarna. Jag tror de underskattar oss. Jag tror de flesta av oss vill ha tillbaka en Allmän värnplikt, ett försvar byggt på solidaritet från grunden, där alla får vara med, män som kvinnor. Tanken är ingalunda ny. Det skulle vara alldeles utmärkt lagom att göra sex månaders samhällstjänst när våra ungdomar står på tröskeln till arbetslivet. Det bleve en träning både i ansvarstagande, sammanhållning och lärande av nya färdigheter som sedan vore en merit också i yrkeslivet. Militär eller civil samhällstjänst – båda alternativen måste finnas. Det är lika viktigt att kunna försvara sin stad och sitt land som att vårda sina sjuka, gamla och barn.

Vi må nu hoppas att nya klokare krafter får ta över ansvaret att leda oss i detta i höst. Jag hoppas att även De Gröna och vänstern inser att vi behöver en ny försvarsdoktrin som håller mycket länge, och inte bara i en mandatperiod. Och käre Voltaire, vi lever fortfarande inte i den bästa av världar. Det hajar även en femteklassare.