”I can here the sound of violins, long before, it begins…” Ja, så kan det vara ibland i förtrollade ögonblick. Schysst poesi är det, och en hitlåt som kan få den mest hopplösa dansör att börja sprattla med benen. Den var en hit 1960 påstår lexika, och inte alls det där året när jag var en snaggad Swede och gick i Catalina Junior High i Tucson 1957, som jag gått omkring och trott! Tur att jag kollade. Hjärnan möblerar om minnena lite hipp som happ ibland. Jag var alltså 16 bast när den blev en hit här i Sverige. Man gick i realskolan i Blackeberg. Många har gjort Sway på platta. Dean Martins version är inte dålig, men Bobby Rydell har allt – suget, värmen, texten, nostalgin. Allt sitter på plats. Så tryck på startknappen som drar igång violinerna, och sväva ut över golvet… Jag köpte aldrig plattan, men man återvänder till låten år efter år. Ett favoritgodis du aldrig tröttnar på.