Tua Forsström i mörkret

2014 Kvällsdimma i Mo 2014-06-04 23.06

Mo parish, Helsingland

Jag tror jag läste en första diktsamling av Tua i början av 80-talet. Jag minns det för att jag citerade den i ett litet medlemsblad som hette KOTTEN och som jag vid den tiden prackade på mina då fåtaliga medlemmar i Miljöpartiet. I min röda kommun Sundbyberg. Det var dikten som slutar med ”ljug mig en saga, annars tror jag dig inte”. Ungefär så. När jag nyligen på Söderhamns bibliotek ser en utgallrad samlingsvolym av Forsström till salu, så köper jag den förstås: ”Den finlandssvenska dikten 16” i urval av Tua själv. På Albert Bonniers förlag (2001). Sorgligt men sant så säljer de sina utgallrade böcker för 1 krona/st. För sju kronor fick jag sju potentiellt spännande läsupplevelser. Det är nästan så man går ut med skammens rodnad på kinderna över denna piratskatt. Ack, dessa datortider. Bland mina övriga kap fanns för övrigt en Lars Gustafsson och en Pia Tafdrup…

Fler än jag har torskat på Tua när man läst några av hennes texter. De är direkta på samma personliga sätt som Södergrans och Enckells. Den raka jordnära finlandssvenska sensualiteten. Så har hon också sopat hem de flesta litterära priser man kan få. Det återstår väl bara Augustpriset och Sveriges Radios. Men det är ju inte för sent än.

Nyckelbegrepp hos henne är: LÖGN, DRÖMMAR och REGN. Men där finns också febern, sveket, sorgen och mörkret (och ljuset förstås). Hon tryfferar sin poesi med insprängda citat från andras pennor. Vad skall man då välja för att ge ett smakprov ur Tuas existentiella tankebrygd? Varför inte den här, eftersom jag just nu befinner mig mentalt i Illinois på 1840-talet och skriver om de första svenskamerikanska invandrarna:

”Det finns en dörr mot mörkret, man vänjer sig vid det. Man vänjer sig vid allt: hus och dyrbara urverk. Man kan sitta på trappan och tänka på tåg som avgår från de stora stationerna i Europa. Kvarglömda handskar. Doften av flox. Det prasslar utanför ljuskretsen: djur råkar passera. Med kärlek minns jag de skräpiga små samhällena med optimistiska namn, längs vägen i den violetta kvällen över prärien. Hård sol i motellrum. Säkerhetsföreskrifterna på väggen: ”Om Ni är döv, och Er medresenär är blind…” Jag stannade för länge i skogen. Jag ringer ofta polisen, det lönar sig inte att ringa polisen, det är som det är.”

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tua_Forsstr%C3%B6m

 

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Litteratur, Mo socken och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.