Frukost med Bresson

Bresson 5Det är torsdagen den 17 juli. Efter att liggande i slafen ha avlyssnat P1 några minuter om det senaste från EU-möten och krigsnyheter, växlar jag snabbt över till lugnet och det goda livet i P2. Medan jag bäddar rullar Ravels Bolero sakta igång. Jag går ner i köket och tittar ut i trädgården. Nötveckan kommer som en pil in på fågelbordet för landning. Gott. Han ger fanken i EU och storpolitiken där han sprätter bland sina frön. Borta på andra sidan vägen tronar bondens prydliga cylinderbollar. Genom gårdssidans fönster ser jag de små äppelkarten – strax stora som golfbollar. På vinbärsbuskarna har bären sakta börjat rodna. Högsommar. Den första älskade borstnejlikan har slagit ut. Min och min mors absoluta favorit. Tallriken rågad med vaniljspetsad Bollnäsfil smakar som kall glass i strupen. Ah!

Efter tvagning med en kanna hetvatten ur vattenkokaren vidtar ryggläge på Kronblomsoffan i köket. P2 spelar nu Francois Couperins Pieces De Clavecin. Jag slår åter upp den lilla volymen om Robert Bressons filmkonst där jag slutade läsa igår morse. Couperins långsamma nostalgi är perfekt när man läser. Därefter kommer ett eldigare stycke av Tjajkovskij (en svit i C-dur)… Nå, vad skiljer den kontroversiella Bresson från andra filmskapare? Möten med Robert Bresson och hans filmkonst (2013) innehåller en intervju som bokens författare Ingela Romare gjorde i Paris för 30 år sedan, 1984. För mig som traskat runt i Paris de senaste åren i sällskap med Simenons kommissarie Maigret med mobilnallens kartservice vid min sida under läsningen för att se de olika adresserna som Simenon med manisk noggrannhet presenterar sida för sida, blir det en extra dimension att följa med Romare upp till våningen på Ile S:t Louis. Fönsterluckorna står öppna mot Seine, när hon stiger på…

Film skall inte vara filmad teater, hävdar Bresson. ”Man låter skådespelarna spela teater, och så filmar man dem…. Jag använder människor som inte är skådespelare i mina filmer, människor ur livet, ur naturen, som inte har lärt sig att vara naturliga.” Replikerna bör komma utan att tänka, med en spontan automatik. Casually… Han tycker inte att han lyckades med detta i sina första filmer Syndens änglar och Damerna i Boulognerskogen. Bättre gick det med Prästmans dagbok och En dödsdömd har rymt. Ljud är centralt för Bresson.  ”För mig har ljudet fått en allt större betydelse… Örat söker sig mot det inre, ögat mot det yttre… Musikens roll i många filmer är att släta över alla brister, att fylla igen alla hål, att göra filmen lättsmält och smaklig – i dagens smak.” Den relativa tystnaden i hans filmer provocerade många, de upplevdes som kalla. Men sen har många förstått. Bresson – en filmens stränga perfektionist – blev 98 bast. Han dog 1999. Hans sista film L’Argent (1983) bygger på en berättelse av Tolstoj. Han var en av de stora filmskaparna, likt Tarkovskij, Duras, Angelopoulos, Carné, Bergman, Wenders, Wajda, Alain Tanner och bröderna Taviani.

Bresson: Låt det bli synligt, som utan Dig kanske aldrig blivit sett.”

Igår kväll kom vännen K förbi. Med kyld Casal Garcia pratade vi om döden, vänner och nära som faller ifrån, tidens gång. Han hade med sig böcker han ville lämna, som jag tacksamt tog emot. I morgon kommer mina söner, och på lördag väntar en konsert i det gröna. Spelmannen Jan Johansson växte upp inte långt härifrån…

Tjajkovskijs svit tonar nu sakta ut… Det är dags att gå ut i trädgården och göra som Voltaire. Odla sina pistagenötter, eller hur var det nu han sa?

http://a-bittersweet-life.tumblr.com/post/12424582266/an-interview-with-robert-bresson-from-Cannes

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bresson,_Robert

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Film, Konst, Litteratur, Musik, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Frukost med Bresson

  1. DiJanneh skriver:

    Tack Gabrielle, då har du många vackra gårdar kvar att besöka. Arbrås Gästgivars har jag också besökt, och på den i Alfta lyssnade jag en afton denna sommar på prof Arnold Barton om Emigration. När jag stod i Jan Johansson-rummet på konsertlördan träffade jag Jannes syster och fick en pratstund med henne. Jag skrev för några år sedan om Jannes orgellektioner i Askesta när han var liten pilt, och vi hade då brevkontakt. Jag behövde foton av JJ som ung till min artikel. Den finns nu på bibblan i Söderhamn i Hälsingerummet (Söderalalif) 🙂 / Janne

  2. Gabrielle skriver:

    Trevligt och stämningsfullt inlägg. Tack för det. Roligt att du nämner Jan Johansson, och jag förstår att jag var i dina trakter häromdan. Vi var på Erik-Andersgården i Asta och såg bl.a. det Jan Johansson-rum dom har där. Fin gård var det också, den hittills enda av dom 7 Hälsingegårdarna (kulturarvsgårdar) som jag sett inuti. Önskar dig en fortsatt skön sommar!

Kommentarsfältet är stängt.