Redan klockan 2 om natten sjunger sparvarna i Paris
de flaxar förälskat omkring mellan murarna
då jag slingrar mig hem från baren där pulsen
dunkar under huden hårt avvaktande –
och mörkret glänser
stjärndoftande, stramt åtsittande,
flyter som silver
och plasma av glas
när männen kysser varandra.
På morgonen i kaféet medan jag stående
men utan brådska dricker en kopp kaffe
delar en man och en kvinna vid ett bord på en kopp.
Smekningar ser jag falla från hans lediga hand
mot hennes öra, hals och hår,
jag ser stillheten lyftas från vrist till nacke.
Här finner ingen min hand,
jag slumrar in till ljudet av ett stöldlarm
från en parkerad bil på gatan.
Som Ariadnes tråd utspänd i labyrinten
dras tjutet genom sömnen,
rubinrött…
Jag lever av kärlek till kärleken
i apriorisk förväntan.

(Pia Tafdrup, 2002)