Lissabon i augusti

Adega Mesquita

 

 

 

 

 

Jag skrev ingen dagbok från den där resan
förde inga anteckningar som jag gör numera
ändå betydde den så mycket
fragmenten dröjer sig ännu kvar

De smala backiga gränderna
husväggarnas förunderliga kakelfasader
och de gnisslande vidundren på sina skenor
som barndomens Blå Tåget
men här dundrande rullande fria ute i stadens bländande ljus
den tredje augusti 1984

Jag står framför en skobutik i solglasögon
och med den där skjortan i trikolorens färgband över bröstet
Du ser ut över floden nere vid balustraderna
och en vind har lyft en slinga av ditt mörka hår
jag tror det är nära skymning över det mörka vattnet…
Vi pressar oss mot väggarna, väjer undan för de många mötande
trafikens crescendo gör samtal obehövliga
på den extremt smala trottoaren

Adega Mesquita i Bairro Alto
det är kväll, och en spanjor vid bordet
vill bjuda oss till Barcelona (på dålig franska)
han kan ingen engelska och vi ingen spanska
men vinet ger vingar

Så lösgjorde sig en äldre man från sitt sällskap
vid bordet intill, och samtalen i rummet avstannade
den yngre Francisco steg fram vid hans sida
och tillsammans sjöng de för full hals en desgarrada
som fyllde lokalen med känslor
Fernando Mauricio i en fado – ett moget vin i ett väl använt krus

På hotellrummet hittar vi en biljett från receptionen
”Senhora Maria de Rosario uppmanar senhor att ringa…”
men hennes senhor har checkat ut…

Jag betraktar ditt halva ansikte i badrumsspegeln
en blixtbild avfyrad i all hast – uppklädda och på väg ut
så vackra vi var, och så fulla av förväntan…

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Film, Litteratur, Musik, Språk och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.