Nu kommer en film om Björn Afzelius på bio, av Magnus Gertten och Stefan Berg. Jag tillhörde inte vare sig proggrörelsen eller den generation som engagerade sig djupt i Latinamerikas revolutionära rörelser i Kuba, Nicaragua osv. Jag följde Wiehe och Afzelius mera på håll. De var helt visst ett betydelsefullt salt i samhällsdebatten och det svenska musiklivet. De hade min sympati och kanske avundades jag också deras stora engagemang. Men jag köpte aldrig deras album. När jag nu läser recensioner på filmen som strax har premiär på en stor mängd biografer i hela Skandinavien, så är det en handfull låtar av Björn som oftast nämns, de som uppenbart har gjort ordentliga hjulspår i den musikaliska myllan: Sång till friheten, Ikaros, Till min kära, Tusen bitar, Isabelle, Juanita mfl . När jag friskar upp mitt eget minne, så var det bestämt strax efter millenieskiftet jag köpte min egen första cd med Björn (Den röda tråden, Volym 1). Han hade till slut nått fram till mig, och han slog in en ordentlig kil. En lycklig sommar i Hälsingland tillsammans med G. snurrade de där spåren ofta i torpköket. Bland alla spåren (där fanns inte ett enda som lämnade mig likgiltig) fanns ett som berörde särskilt: Så vill jag bli. Björn skriver själv om dess tillkomst: ”Denna sång är med av två skäl. Det ena är att det är min första kärlekssång, och en av mina vackraste melodier någonsin. Det andra skälet är Mulle Holmqvists gitarrsolo på slutet. Vid inspelningen satt alla musiker i en ring på golvet i Håkan Skyttes vardagsrum…”.
Här nedan efter texten, en länk där unga Barbro Formo sjunger sången med Björn:
”Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in
Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet
Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken
Befruktas till att leva och älska själv igen
Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben
Som luften och som Jorden; som livet dom dej ger
Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård
Och kunna fukta marken framför dej där du går…”
Grön Horisont 2023 
Tack för det! Det var nog rätt likadant för mig – dvs jag lyssnade bara av och till på Wiehe och Afzelius men tyckte dom var bra det jag hörde av dom. Filmen har jag tänkt se, den har fått en hel del beröm. Och säkert väcker den fler minnen hos oss som var med på den tiden.
GillaGilla