Så är det bara några dagar kvar till valdagen 14 september. Dags att summera. Vad kan man dra för slutsatser efter åtta långa år av moderatstyrd svensk politik? Väldigt många. Det blev en golgatavandring för många svenska medborgare, medan retoriken från Rosenbad ekade av språkliga manipulationer för att föra väljarna bakom ljuset. Medan skenet hölls uppe att vi levde i den bästa av moderata världar, monterades samhällets basfunktioner ned metodiskt – steg för steg. Med över hundra miljarder krympte man skatteintaget till statskassan. Det förstår ju varje normalbegåvad människa att det får konsekvenser i samhället.  Arbetslinjen trumpetade man med sin nysvenska vokabulär. Underförstått – ni har slöat för länge, skärp er! Inga allmosor från moderaterna inte. Precis som om folk inte ville arbeta, om det bara fanns jobb till alla. Bakom detta uttryck döljer sig rent och skärt förakt för utsatta grupper. Skolan som redan var en experimentsektor sedan länge, sänktes ännu djupare av lapptäckespolitik, byråkrati och kaotiska klassrum utan ordningsregler. De stackars lärarna lämnades i sticket. Försvaret avvecklades ned till 10-15% av sin forna kapacitet. Värnplikten behövdes inte längre! Servicen på landsbygden försämrades, skolor lades ned, butiker fortsatte stängas, post och teletrafik nonchalerades. Så mycket som möjligt skulle överlåtas till marknadskrafterna. Regeringen (och riksdagens majoritet, det måste påpekas) avhände sig alltmera ansvar för medborgarnas välfärd och service. Det viktiga var att kunna skryta med fina budgetsiffror. Så agerar inte en ansvarsfull statsminister. Han som ständigt tjatar om att ta ansvar. Det är monumentalt hyckleri. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har inte tagit sitt ansvar. De har överlämnat ansvaret till en marknad där det bland ett fåtal idealister finns massor av giriga klippare och cyniska spekulanter. Detta blir facit av ministären Reinfeldts tid vid makten. Det tar tid att bygga välfärd, men det går dj-gt fort att riva ner den.

Ta bara exemplet Arbetsmiljöverket som 2006 genast började strippas på personal och resurser. Den myndighet som arbetar med att skydda arbetstagarna från olycksfall och svåra arbetssjukdomar skars ned med 30-50% under den första mandatperioden 2006-2010 (beroende på om man mäter i personal eller andra parametrar). Trotjänare som satt med viktig erfarenhet efter 15-20 år i verket, sades upp och dumpades. Inte med några fallskärmar, utan under sorgligt usla villkor. På senare år har man återfört en bråkdel av de resurser man från början drog undan, men det är bara kosmetiska belopp för att skyla de förödande och okunniga beslut man kaxigt tog under Littorins katastrofala tid vid rodret. Det var cyniskt, och är symtomatiskt för den kortsiktighet som präglar Alliansens politik. Eller ska vi säga brist på politik. För den senaste mandatperioden har passiviteten varit dess signum. Propositionerna har varit ytterst få. Livrädda för att bli nedröstade i kammaren har man suttit still i båten och förvaltat den krympta offentliga sektor man satt på extrem svältkost. Utrikespolitiken? Den har blivit en enda persons privata arena. Det vore befriande att se en ny regering äntligen föra en självständig svensk politik förankrad i folkopinionen.

Sorgligt var också att oppositionen inte sprattlade emot tillräckligt bestämt. Jag ser fortfarande feghet och rädsla för att våga rätta till de många brister i välfärden som idag är ett faktum. Även media lät sig pinsamt regelbundet bländas av siffror i ekonomiska rapporter och den ständigt självbelåtet leende finansministerns skryt om Sverige som så mycket duktigare än alla andra europeiska länder. Medias politiska reportrar har alltmer börjat betrakta politik som nån slags idrottstävling mellan vinnare och förlorare. Utarmningen och bristerna i den politiska analysen har man försökt krydda med statsvetarnas analyser av de frekventa opinionsmätningarna. Maktspelet och det infantila blocktänkandet har genomsyrat den ytliga analysen. Jag saknar beteendevetarna i samhällsanalysen – etnologerna, kulturgeograferna, sociologerna – var är ni?!

Priset för alliansens Ankeborgspolitik har alltså blivit skrämmande högt. Vi ser resultaten överallt omkring oss i försummat bostadsbyggande, den diskriminerande och upprörande beskattningen av pensionärerna, vanvård och personalbrist inom sjukvården och omsorgen, en dysfunktionell skola, ett skrotat folkförsvar, en ineffektiv polis, och ett domstolsväsende och en rättssäkerhet satt under luppen.  Förfärande mycket har alltså blivit sämre under dessa åtta år. Men mina vänner – allt går att förändra med mod, vilja och beslutsamhet. Glöm inte att rösta – jag har redan gjort det!