Köpte ett gallrat biblioteksexemplar av Werner Aspenströms samling ”Under tiden” (1972). Ett oansenligt renskalat omslag i knallorange, med författarnamn och titel. Men vilken poet. Varje text har en lödighet som jag nog bara sett tidigare hos Södergran. Det kräver sin man/kvinna att ge ut en hel diktsamling där varje text etablerar direktkontakt med dig som läsare. Det finns poesiböcker där inte en enda text fastnat i din skalle när du kommit till sista sidan. Men Edit och Werner har denna paranormala förmåga.

Där Södergran håller sig inom existensens ramar, själens irrande universum, vidgar Aspenström perspektivet till ett politiskt fisköga som skarpsynt registrerar hans värld i början av 1970-talet. Det fantastiska händer vid läsningen att de flesta texterna går att applicera på vår egen tid. Aspenströms tankar har samma bärighet idag, över fyrtio år senare. Hans röst svävar vidare bortom decennierna:

Och skulle så vara
att våra lampor lyste starkare
än vad oljan tillät
och att vi förbrukade mer än vi tillförde

och att våra uranriddarborgar kommer att stå öde
och instrumentpanelerna slockna
och de stora städerna avfolkas

antingen i ett ståtligt svep
som när påfåglar exploderar
eller snopet och i småposter
som när en räv trots motåtgärder
tömmer en hönsgård

om allting kommer att tröttna och tystna
om ett vitt moln kommer att sväva en stund
över en sjunken ö

om kort sagt vår kortvarighet
blir hemskt vacker
som sista satsen i en hemskt vacker konsert:
trummorna lägger armarna i kors
och stråkarna spelar enbart på känslan…

Applåder.
Atlantis går alltid hem!
Kvickt ut och på med ytterkläderna.
Taxi! Taaxii!
Och snabbt hem genom kurvorna
till en nattkorv och en mellanöl,
kall.

Aspenström gör en syntes av både kosmologi, historia, politik, etik och vardag. Och samtidigt lyser mellan bokstäverna en stillsam humor. (Biografi här)