”Moralisterna, det vill säga de som sysslar med att predika moral för alla sina gelikar, hävdar ofta att det är en osund, kanske rentav pervers instinkt som förmår läsekretsen att kasta sig över brottmålsreferat eller skildringar av katastrofer. Maigret, som inte hade tänkt så mycket på den sidan av saken, skulle ännu dagen förut ha varit benägen  att dela denna mening. Nu förstod han med ens att det inte alls låg så enkelt till, och det var i viss mån den kvinnliga bordsgrannens kommentar som kom honom att ändra åsikt. Kastar sig inte tidningsläsarna med samma frenesi över skildringar av hjältedåd och märkliga prestationer? Vem har någonsin sett så väldiga och upphetsade folkmassor på de stora boulevarderna som den gången Charles Lindbergh fullbordade sin atlantflygning – och det var ändå mitt i natten! Vad folk vill veta är ju hur långt en människa kan komma på det ondas eller det godas väg.” (Maigret s’amuse, 1956)