Den kvinnliga intelligensen

Sweet ElinDet är verkligen betänkligt. Man säger om oss, att vi inte har förstånd att dö i rättan tid. Vi understår oss, vi kvinnor, att i allmänhet leva längre än männen, att leva alldeles för länge. Det är ju rakt på tok det. Men – dessvärre – missförhållandet är svårt att råda bot för. Hade det varit så, att orsaken till kvinnornas längre livstid berodde på att de inte levde undan så fort som männen, då vore saken lättare avhjälpt. Ty det är inte fråga om att inte kvinnorna kan med tiden lära sig det där flotta levnadssättet ganska bra. De gör redan goda anstalter och med litet övning och god vilja så –

Men nu är det så illa, att det är inte alls på det hållet vi har att söka skälet för att vi lever så länge. Nej, mina vänner, grunden är en helt annan. Jag fick reda på den igår, då jag läste ett uttalande i frågan av en berömd vetenskapsman, ett uttalande, som slog mig genom sin enkelhet och genialitet. Kvinnans längre livstid beror på hennes lägre intelligens ty – så lydde ordet – ju lägre intelligens, ju längre liv. Jag satt och tänkte på denna för mig nya sanning. I dess ljus föreföll det mig så mycket lättare att förstå allting.

Det är alltså av denna anledning en man lever till dess han blir exempelvis 60 år, en kvinna i 75 år och sköldpadda, som står – förlåt – ännu ett trappsteg lägre i intelligens, i 100 år. Det är också numera så lätt att förstå varför den och den fröken eller frun har blivit så gammal, och jag kan nu med stöd av min självkännedom bereda mig på en tämligen lång livstid, sålunda själv blivande ett eklatant bevis på lärosatsen: ju lägre intelligens, ju längre liv.

Ett litet tvivel dök upp hos mig. Jag hade för en tid sedan ett samtal med en herr X, och då jag erinrade mig detta, föreföll det mig bra egendomligt, att herr X ännu lever. Hur kommer det sig, tänkte jag, att ej intelligensen gjort slut på honom för länge sedan? Men vid närmare övervägande fann jag, att man naturligtvis inte får fästa sig vid dylika småsaker utan att se saken i stort. Ja, som sagt, det ser betänkligt ut. Vi lever för länge, och då grunden härtill är vår enfald, så är det ju nästan obotligt. Själva är vi mycket generade, men vi rår verkligen inte för det. Och sedan vi en gång finns till, är det inte lätt att i dessa människovänliga tider finna något antagligt sätt att – inte helt och hållet göra sig av med oss men att – decimera vårt antal.

Förr i världen var man inte så blödig, då ställde man till häxprocesser, när kvinnfolken hotade att bli för många. Brände en hel del å båle och återställde härmed någorlunda de rätta proportionerna. Och i ännu äldre och bättre tider gjorde man av med dem utan processer. Men nu är tiderna onda, och damerna mera svårhanterliga. Försök hitta på något radikalmedel, mina herrar. Det blir en prövosten för er intelligens.

(Elin Wägner, 1903-02-19 i Helsingborgs-Posten – ur Elin Wägnersällskapets Skriftserie nr 25/2014). Elin, liksom Tage Danielsson – samma sylvassa och varma ironi, och en underliggande humor som här fick mig att gnägga förtjust gång efter annan. Ett inspirerat inlägg, och fortfarande aktuellt, liksom så många av Elin Wägners idéer.

http://www.ub.gu.se/kvinn/portaler/kvinnotidskrifter/biografier/wagner.xml
http://www.elinwagner.se

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Äldreomsorg, Litteratur, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.