Uppfriskande satir på Liljevalchs 2015

Public Transportation by Emelie LarssonNär media flödar av krigsrapporter och flyktingar, och tiggare ber om vår uppmärksamhet i gaturummet, är det skönt att ta en promenad från Karlaplan ner mot Djurgården i vårsolen. Och si på sjutton, i väntan på mitt sällskap, upptäcker jag att det finns en gatstump som heter Erik Dahlbergs alllé där jag kommer upp ur underjorden. I vårljuset upptäcker jag strax, på en stolpe, att jag också befinner mig på Gösta Bohmans plats. Mådä, antagligen bodde han väl här intill en gång, den gamle högerledaren. På en tung sockel intill står en monumental skulptur av en rovfågel. En örn? Runt om på sockeln finns inskriptioner som associerar till flyg. På baksidan av sockeln längst nere vid marken en skylt. Det är Carl Milles som gjort fågeln, och Aeronautiska sällskapet är med på ett hörn också. Så vandrar vi i vårsolen nedför Narvavägen som på 1880-talets kartor bara var en lätt skissad allé. Denna del av Östermalm hade länge dominerats av militära garnisoner och övningsfält, men byggdes sedan ut med rasande fart fram till sekelskiftet.

Det är sportlov i Stockholm, och ganska mycket folk rör sig kring Liljevalchs när vi anländer kring lunch. Entrébiljetten kostar hyggliga tio riksdaler. I stora salen hänger en enorm oljemålning av Karola Messner, som ingen kan undgå att stanna upp vid. Hon kallar den Världsteater, och nog kan vi ofta uppleva politiken som en teaterscen. Jag tänker osökt på Tolstojs filosofiska funderingar kring detta i hans roman Krig och Fred. Vem eller vad är det som skapar historien, är det enskilda individer/makthavare, eller mer eller mindre oundvikliga processer som ligger inbyggda i tidsandan? Vi vandrar vidare in i salarna. Där finns experiment i olika material förstås, rena oljemålningar dominerar knappast längre i salongerna. Tuschlaveringarna är alltid trevliga att se, och framför allt stannar man gärna till vid skulpturer och bilder med knorr. I salen med de tre fönstren ler vi många åt Charlotte Sachs‘ julgransdiktatorer med hövven uppochner, Rebecka Llerenas mjukbesvansade bollkatt, Max Ströms vassa politiska affischer – och barnen pekar förtjusta eller förskräckta på det zombiliknande hovfolk som likt schackpjäser flockas framför sin kung Ubu, i Stefan Bennedals kusliga utformning. Anne Carlquist leker kul med animation (av virkad spets!), och Yvonne T Larssons tre barnskulpturer i kritvitt får mig att stanna upp och reflektera. Erika Franssons idé att plåta några kvinnors bröst när de vackert faller ned ur två kartonghål, väcker muntra kommentarer från kvinnor i publiken som där flockas. Kvinnorna är förresten i förkrossande majoritet  bland besökarna denna dag, precis som förväntat. Tove Krabos hotfulla industrilandskap, och Åsa Landströms fjättrade nallar är också tungt talande kommentarer till världen 2015.

Jag frågar mitt sällskap vilket av alla alster hon skulle valt att ta med sig hem. Och det visar sig vara samma collage av Emelie Larsson som jag själv gillade. Kanske påverkade vi varann när vi kommenterade bilden. Den var både uppfriskande och snyggt uppbyggd. Jag höll själv på och lekte med collage ett tag när jag var 20-25, dvs under åren på universitetet. Emelie om sin Public Transportation:  ”Jag är född i Karlstad 1985 och växte upp i Forshaga. Sedan hösten 2010 har jag bott och arbetat med min konst på heltid i Berlin.” Avslut med käk intill, och den blå spårvagnen till Nybroplan.

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Barn, Historia, Konst, Kultur, Miljö, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.