”Han steg plötsligt upp fast han var dödstrött och klockan var tre på morgonen, han klädde på sig och var nära att gå ut utan slips, i tofflorna, med uppslagen rockkrage, som en del människor när de går ut med hunden tidigt på morgonen eller sent på kvällen. När han äntligen kom ner på gården i detta hus som han ännu efter två månader inte kunde vänja sig vid att betrakta som ett riktigt hus, kastade han automatiskt en blick upp mot fönstret och märkte, att han hade glömt att släcka lampan, men orkade inte gå tillbaka upp igen…”

Ur Georges Simenon: Tre rum på Manhattan. Översättning: Kerstin Hallén (1946)