Så har vi gått stadens gator i fyra dagar. Jag och pojkarna – i ragazzi. Säkert över en mil har vi trampat samma gator som historiens mytomspunna tänkare och makthavare – Dante född 1265 i Florens, Macchiavelli 1469, och familjen Medici. Ja även Mario Draghi. Han har pluggat ekonomi vid universitetet i Florens. Det är 1 maj denna första kväll när vi vandrar ut från hotellet. Passerar en VW, Volvo, BMW och en lill-Merca framför entrén, och så nedför Via delle Ruote och sedan höger nedför smala Gallo som byter namn till Via de Ginori, och mynnar ut mot trapporna vid San Lorenzo-basilikan. Där är fullt av liv och folk trots det mulna vädret. Francesco i receptionen har tipsat mig om en krog som en god vän driver på Via Borgo San Lorenzo, när vi nu skall äta denna första kväll, men vi snurrar runt utan att hitta den, och hugger till slut ett bord på en inbjudande krog i varmt gult ljus alldeles intill den enorma Domen, som nästan är skräckinjagande stor. Stora glasrutor ut mot gatan och Domen, har vi från vårt myshörn. Käket är alldeles utmärkt. För min del färsk spaghetti och en kryddig tomatröra. Grabbarna väljer annat förstås. Tre individualister, tre smaker, tre temperamenti. Det blev en fin kväll, natten föll, och på hemvägen till delle Route hojtade jag plötsligt till när jag såg skylten vi letat – Giannino in San Lorenzo. Vi sov som bävrar denna första natt. En av gossarna spelade in övrigas snarkningar som bevis till morgonen. Han skulle bara veta hur han själv snarkar…

Det tycks ha regnat under natten till andra dagen, för när jag tittar på våra bilder efteråt – över 110 st från min egen Nikon – så ser jag ganska många paraplyer  uppspända i folkvimlet nere vid det på utsidan fula men ödlegamla Palazzo Vecchio. Jag kan inte minnas att det någonsin började regna, men visst köpte jag raskt ett paraflax av en svart kille på gatan. Fem euro, Ok. Jag har ingen fallenhet för att köpslå. Det ska mycket till. Det blev lite annat småjox också dessa dagar – kulorna rullade som sig bör i finansens vagga, men mest på krogarna till maten. Och pankomaterna fungerade utmärkt. ”Det finns pengar i väggen, pappa, för det har jag sett… ”

Höjdpunkter, eller ska vi säga trevliga platser i min smak: Piazza Santa Croce där Dante står vid den vackra vita kyrkan av det heliga Korset. Vi åt där vid piazzan en dag. Och Arkeologiska Muséet fullt av pigga skolbarn i entrén – med fina etruskiska samlingar från 900-500 före Kristus. Vi valde bort mycket förstås – man måste inte se alla palatsen på insidan, det finns ju på nätet. Men Medicis Palazzo Pitti söder om floden Arno köade vi i trekvart för att se. Vill man återvända till Florens? Javisst. Då skulle jag gå till Galileos museum till att börja med.

På TV såg jag förstås premiärministern Matteo Renzi tala. Renzi är född i Florens. Om du klickar på hans namn kommer du till hans egen hemsida! Moderna tider. Stadens fotbollslag Fiorentina gjorde en kväll tre mål på Cesena och de kördes i repris minst halvdussinet gånger. Programledaren tycktes kunna prata utan uppehåll hur länge som helst. Facinerande. Men många sportjournalister här i SvT börjar ju också bli olidligt gapiga och robotiserade. På vägen ut till flygplatsen Peretola sista morgonen, fick vi en fin politisk analys av den ungdomlige skäggprydde chauffören. Han demonstrerade Renzis ideologiska hemvist med att på ratten placera honom i förhållande till både Mussolini och Berlusconi. En intressant cirkulär klockskala istället för den endimensionella vänster-högerskala som våra mossiga reportrar envisas med sedan urminnes tider. I Italien är man kreativ. Och jag är inte ironisk.

På återseende Florens! Lissabon, Rom, Florens, Paris, St Petersburg och Vilnius – alla städer jag gärna återbesöker i Europa. På skrivbordet står nu min egen decimeterhöga kopia av Michelangelo’s staty David. Ni vet han som besegrade den gruvliga jätten Goliat, enligt bibeln. Originalet i marmor som Michelangelo filade på i flera år 1501-1504, är drygt 5 meter hög. Den står i Galleria dell’Accademia – i Florens. Min lille David kostade mig knappt 4 Euro.