Så har vi åter en socialdemokratisk partikongress då tidens problem borde ventileras, och en hoppfull framtid utmålas, eller åtminstone antydas. Men årets kongress (s) går dessvärre i feghetens tecken. Vad bryr sig medborgarna om arbetslöshetens storlek i Sverige år 2020? Inte ett smack. Inte heller är det intressant om den blir minst i Europa eller i hela världen. Inte nu, och inte om fem år. Fel strategi, Stefan och Magdalena. Vi vill bara höra att den ska ner. Vad vi också vill höra, vi som bryr oss om de ökande klyftorna och alla medmänniskor som knäcks av sysslolösheten, är vad regering och riksdag tänker göra nu och det närmaste året. Men var vi än lyssnar idag i media, så är hukandet bara alltför uppenbart. Även från större delen av oppositionen. Våra politiker gömmer sig bakom småfrågor som en ny pappamånad, duttandet med ROT-avdraget, och andra pseudofrågor där man inte riskerar att köra fast. Var finns kuraget och handlingskraften i svensk socialdemokrati? Låna pengar och investera mera, viskar LO och en del ekonomer. När det självklara svaret är skattehöjningar – att våga återföra åtminstone hälften av de skatter till statskassan som Reinfeld-Borg använde för att muta sig till valsegrar.

Talet om 2020 påminner bara om den sorgliga folkomröstningen om atomkraften, där folket ombads besluta om vad som skulle ske om 30 år. En sorglig fars. Alla förstår ju att vi som lever idag, inte kan besluta om vad som skall ske om fem år, eller om 30 år. Den här typen av deviser, bevisar bara att man inte tror sig om att kunna förändra någonting alls inom närtid. Man vågar inte ens ge pensionärerna samma skattesats som löntagarna. Och man vågar inte för allt i världen röra de heliga så kallade jobbskatteavdragen.

Aldous Huxley var en framsynt brittisk filosof och författare. Med den utrotade duvfågeln dronten illustrerade han ett samhälle i förfall som till slut slocknar. Dronten utsläcktes av vällevnad och bekvämlighet. Den hade spelat ut sin roll. Den glömde konsten att flyga. Kan socialdemokratin längre flyga? Den saknar inte naturliga fiender som dronten, men var finns djärvheten och frimodigheten. Branting och Danielsson skulle inte känna igen sig.

Stå nu upp och höj skatterna, oavsett om medelklassens flagellanter, oppositionen och näringslivets direktörer ojar sig. Varför syssla med politik om man bara idkar opportunism och inte vågar utmana tidens vind?

Huxley har skrivit andra kloka saker. I Du sköna nya värld, och Kontrapunkt, gisslar han de stupida tendenser han såg i sin egen tid. Det är sorgligt att hans citat fortfarande är så bäriga på vår egen tid. Om oppositionen skulle våga fälla en skattehöjning, så låt för Guds skull Batra regera en tid med Sd, så finge de visa sin egen oförmåga. Drontens öde borde förskräcka…