Härom dan när jag satt och jobbade vid datorn, kände jag plötsligt behov av lite soft jazz. Musik under arbetet, lite soft jazz på låg volym som inte intervenerar i hjärnans textprocessande. Hjärnstaben föreslog automatiskt nånting med Milt Jackson och hans vibrafon. Men inte med Coltranes brölande sax, utan nånting mera laid back, som med MJQ, dvs Modern Jazz Quartet. Ett skivomslag dök samtidigt upp i skallen på en av de första jazz-LP jag köpte på 60-talet, med en vibrafonist. Då besöktes ibland en skivbutik med begagnade plattor på Kungsholmen som var ett mecka för plattspisare. Jag började botaniserna där i skivlådorna, och jag fastnade framför allt för pianisten Horace Silver och saxofonisten Sonny Stitt. Och gitarristen Grant Green när han lirade Django på Blue Note. Jag hade hört Silvers Song for my father på en av de amerikanska sändarna i Europa, Voice of America. Stitt, ja han var ofta i Sverige och spelade på Gyllene Cirkeln, om jag inte minns fel. Jag köpte ibland plattor på ren chans med för mig totalt okända grupper, och en sån lyckträff blev The Mastersounds när de spelar Horace Silver. Just den passar fint vid datorn. Tittar man på kommentarer hos Amazon så är det fler jazzälskare som har fastnat för deras sköna sväng. Nu har jag i alla fall beställt Milt Jackson på cd, i ett samarbete med Ray Charles och hans piano. Milt Jackson köpte jag aldrig då för femti år sedan. Han var lite för sofistikerad. Nu har tiden kommit ikapp, och han är varmt välkommen på skivtallriken, liksom Mastersounds. Yeah!

Bloggen Jazz Profiles:

”The Mastersounds were formed in 1957 and included Charles Frederick “Buddy” Montgomery on vibes, Richie Crabtree on piano, William Howard “Monk” Montgomery on bass [originally a Fender electric bass, but later an upright string bass] and Benny Barth on drums. The Montgomery Brothers were natives of Indianapolis, IN as was their more famous guitar playing brother Wes, who was to join with them on two of their group LPs. Monk Montgomery developed the idea for the combo while living in Seattle after he got off the road with the Lionel Hampton Big Band in 1956. According to Ralph J. Gleason, a down beat columnist at that time: “Monk, from his experience in Seattle, was convinced a good jazz group would have a chance to work in that city and he was right…”