Sommarens stora läsupplevelse har blivit Lars Forssells självbiografiska essäer, i den bok han kort och gott döpt till Vänner. Jag vill gärna återge något stycke här inom kort, och skriva lite allmänt om min läsarreaktion. Det är en blygsam titel på en mycket rolig och spirituell bok med självutlämnande förtecken. Många av vännerna passerar revy, men framför allt skriver han med brio om sina egna tillkortakommanden som yngling och i den senare så kallade karriären. Klavertrampen är många, och skratten, och läsaren har inte tråkigt en sekund. Jag gnäggar förtjust. Vilken penna!