Chicago 1846

Chicago 1853 (map)Chicago was a small town with 14.000 inhabitants, when Anders Larsson (1801-1884) and his family in early october 1846 arrived  with a big bunch of Swedes. They were heading for Henry County in north west Illinois, where charismatic religious leader Erik Jansson was waiting for his Jansonist followers. Winter was soon to come, and time was short to prepare shelter and getting food supplies. Larsson then decided to leave the Jansonists, and stay in Chicago.

The ship Charlotte had left Stockholm on July 3rd with more than 150 Jansonists aboard, and they landed in New York on September 15th. In an impressively long letter written to an old friend back in Sweden, Anders Larsson tells us about his reasons for taking this drastic decision, which did upset his fellow travellers. It’s an interesting letter in many respects. He tells about the terrible journey from Sweden across the Atlantic, and the final weeks before reaching Chicago. And further more, he tells us about his immediate and spontaneous impressions of the new land of promise.

Larsson had in Sweden been an influential land owner and a parish trustee (juror) in Österunda parish, Västmanland (today Uppland). His social standing in the community had made him one of the natural leaders 0f the Erik Jansson movement in Österunda and the adjacent parish of Torstuna, and he was thus the leader of his fellow parishioners aboard the Charlotte. Several of his neighbours from Österunda joined him and his family, and stayed in Chicago. So did also Erik Jansson’s older brother Jan Jansson. The letter below to county sheriff Ekblom was to be followed by several others during many years. It is here somewhat shortened, and the spelling modernized:

”Staden Chicago, Förenta Staterna i N. Amerika den 19 oktober 1846

Högädle herr Kronobefallningsman samt familj!

Med vilken rörelse fattar jag nu pennan, vilken icke varit i min hand på 3½ månad, endast blyertspennan för dagboken. Gud vilka känslor genomströmmar mig när jag tänker på vilket avstånd är oss emellan. Jag är nu i en stad i N. Amerika som heter Chicago. Jag vill nu i korthet berätta hur resan för oss har gått från Stockholm hit, men resan till Köpenhamn har jag redan berättat i mitt förra brev, den 14 september.

Vi låg för ankar i Köpenhamn 5 dagar och 3 timmar. Vi fick icke komma till stan, det vore mycket att skriva om… men jag förmodar tidningarna därom redogjort. Vi hade endast fem dagar god vind, eljest hade vi motvind hela vägen, och många dagar den rysligaste storm i Atlantiska havet. Ett dygn låg vi några mil från New York väntande på lots, men sedan den kom hade vi inom ett dygn staden i ögnasikte, och flera hundrade ångfartyg korsade fram och tillbaka på strömmen och den allra ypperligaste hamn.

Det var en glädje när vi fick landstiga på den nya jorden, vilken vi efter många äventyr dels med läsarna och dels på annat sätt då upphunnit. Omkring trettio personer voro då åtskilda från detta samfund jag följde länge, men slutligen blev det så alldeles emot förmodan att jag fann för gott att taga min tid huru som helst hellre än att tro och predika villfarelser till så hög grad – t.ex. om någon blev sjuk så förklarades han oduglig till tron, och blev genast kastad till helvetet. Den ena dagen blev en utdömd, några dagar därefter blev den åter upptagen o.s.v. men A.M. Stråle (anm: profeten Erik Janssons f.d. piga Anna Maria Stråle) blev aldrig upptagen med ett ord ifrån… Jag måste sluta med detta ämne eljest blir jag åter invecklad…

Jag vill nu begynna att teckna några rader om detta härliga land, och det kan jag försäkra alla som läser detta brev, att ej ett ord har jag gått ifrån sanningen, men det lilla jag kan berätta ännu, är högst obetydligt. Staden New York är stor, präktig och välbyggd med omkring 15 famnar breda gator, äger 5 á 600.000 innevånare, varav omkring hälften lär vara löst folk. Det var en ovanlig anblick att se gatorna vimla av alla möjliga nationers folk i den kända världen, både svarta, kopparfärgade och vita m.m…

(Därefter beskriver Anders Larsson frukter, grönsaker, smutsen, soporna på gatan, nattlivet med ständigt öppna källarlokaler, rånrisken etc.)

Fem dagar var vi i New York, och under många äventyr skulle alla som frångått sekten inte få följa längre, men genom konsuln och pastor Hedströms bemedling måste profeten Jansson bekväma sig att för(a) alla upp i landet, men tio kvarstannade. Den 19 september klockan 6 eftermiddagen gick vi på ångfartyg till Albany. Därifrån steg vi på kanalbåtar. Ångfartyget som förde oss hade omkring 3000 passagerare utom en ryslig mängd packgods. Dessa fartyg kan jämföras t.ex. med de svenska som en Enköpingsskuta och ett större skepp t.ex. på övre däcket voro över 100 hytter utom salonger och matsalar, åtta svarta kockar utom uppassare mm. Uti kanalen drogs farkosten utav tvenne hästar men mycket fort, passagerarna kunde gå på sidan om de voro snälla på foten och genom de många slussar och möten med andra båtar kunde de lätt komma ombord igen. Detta var den allra härligaste anblick man kan för skåda i anseende till landets förtjusande vackra belägenhet med dess otaliga nybyggen, rika åkerfält ängar och trädgårdar utom alla vilda trädgårdar vid kanalen som ej voro inhägnade och voro för alla tillgängliga med dess goda frukter varutav tusende till tunnor kunnat hämtas. Vid kanalen voro många nya små städer och salubodar allestädes, omkring 100 slussar passerades, och flera tusende korsade fram och tillbaka i denna kanal, alla rikt lastade dels med passagerare och dels med fraktgods, ty ingen enda dag sommaren igenom är det icke några båtar som överför passagerare.

Den 25:e kom vi till Buffalo, och där var det samma förhållanden som i New York, ehuru staden var mindre, men samma elegans och livliga rörelse rådde även därstädes. Även där voro många svenskar, vilka icke alla är att sätta tro till ehuru ytterst hjälpsamma som i New York. Jag vill blott anföra ett exempel. Jag med sällskap av tvenne kamrater skulle sälja en pipa för 6 riksdaler svensk, eller 12 shilling. Jag ackorderade på gatan med en svensk, vilken hade en annan i sällskap. Priset var uppgjort och vi följde honom in på en källare. Svensken avlägsnade sig. När vi var inkomna knuffade han mig i bröstet så jag fr baklänges på gatan. Samma öde skedde mina kamrater. Vi gick genast in igen och en sprang på honom och skulle återtaga pipan, men han slet sig lös, varpå han genast fattade mig i kragen och i samma ögonblick uppdrog en fördold större kniv, och höll mig för bröstet – men i samma ögonblick kastade han fram några silverslantar till ett fruntimmer som stod vid disken, sprang ut genom en sidodörr som reglades. Vad var att göra? Jo, att gå, och se sig vara berövad.

Snart efter skulle ångfartyget avgå, som överförde oss till Chicago. Detta ångfartyg var lika elegant som det förra, med fina inredningar och salonger. Uti salongerna var ingen plats på väggarna, fönstren fyllde speglarna såframt icke på någon plats var någon tavla som kostade flera hundrade t.o.m. 1000 dollars. Guld och silver glimrade överallt även beslag på dörrarna. Elva stycken svarta kockar fanns på fartyget, utom många flera uppassare. Vi föll i förvåning över deras matredningar. Allt som blev över från måltiden kastades i sjön utan avseende på de allra utsöktaste rätter samt socker och mandelkakor utan avseende om de voro skurna eller ej. Varje måltid kastades 6 a 8 kittlar i sjön, men att få en bit vilken vi väl behövde, var alldeles omöjligt, såframt icke någon utan lov passade på att vid uttömningen få sig en… en fågel eller en tårta m.m. Nio hundra passagerare voro på detta fartyg. Jag vill även nämna att på dylika fartyg medföljer alltid 10-12 a 15 t.o.m. flera eleganta herrar, eller så kallade mäster eller ficktjuvar, vilka vanligen ömsa kläder flera gånger om dagen.

Den 2 oktober passerade vi Milwaukee och den 3:e kom vi till Chicago i staten Illinois, och nu fick vi ej följa Sällskapet längre, vilket nu hade omkring 27 svenska mil eller 170 engelska miles till sitt inköpta settlement, vilket lär vara en paradisisk lustgård i denna stat Illinois, och Henry County. Detta settlement lär innehålla 200 acres, eller som det kallas Ecker, vilken lär innehålla 24 kap med 5 stycken nybyggen och växande grödor, samt köpt åtföljande dessutom 100 svin, 300 Ltt fläsk, 8 kor, höns, gäss, ankor samt åkerredskap. Det lär vara ett kuperat land med obetydligt med skog, men 3 a 4 alnar långt gräs överallt. För denna egendom har de betalt 1.500 dollar, eller omkring 6.000 svenska riksgäldssedlar, men en del påstår att de betalt för mycket…

Nu vill jag i korthet berätta här (om Chicago), så mycket som mig ännu är kunnigt. Denna stad är blott 14 år gammal, anlagd på en mohed, dock mycket fruktbar. Själva staden är välbyggd, praktfull med åtta kyrkor utav olika sekter, dock två lutherska ehuru ej på svenska. Mycket granna bodar, många gator är 20 famnar breda, och överallt är det tetroader (anm: trottoarer) av brädor på bägge sidor. Staden måtte bli mycket stor med tiden, ty efter vad mig synes är den omkring 1-1¼ svensk mil lång tvärs över. Gatorna är högst smutsiga emedan allt utkastas på gatan… (Anders Larsson beskriver sedan detaljerat bostäderna, slit- och slängmentaliteten, klädsel, priser och måttenheter, redskap och djurhållning, löner och arbetsförhållanden, odlingsmöjligheterna, maten.)

Här är cirka tio svenskar varibland kapten Snejder gjort oss stora tjänster. En svensk herr Krok från Malmö överför detta brev till Sverige…. Jag råder alla som har någon att komma över att resa hit, ty det är ingen jämförelse med Sverige, och i synnerhet den som något penningar kommer genast i ro, men bäst är att bosätta sig på landet, men vi måste bli kvar här till våren… Jag anhåller ödmjukast om några underrättelser från Sverige, och om det är några som ämnar sig hit. Läseriet är här uttytt till det värsta, och amerikanska tidningarna är mot dem mycket skarpa. De (anm: erikjansarna i Bishop Hill) lär komma att på sitt settlement bliva spärrade förmäler ryktet.

Brevet adresseras sålunda: NB Cuvertet Care of P. von Schneidau, New York, Chicago, Illinois. United States of N. America, och sedan brevets adress Anders Larsson från Västmanland. Jag skulle skriva många dylika brev, men är det någon god vän som vill läsa eller ta avskrift härav, låt dem taga avskrift härav ifall det är någon som vill emottaga mina hälsningar för alla dem är mitt hjärta varmt och öppet och en dyrbar skatt för mitt minne. Jag har varit sjuk över två månader men är till hälsan återställd, ehuru krafterna saknas vilket ej så snart återfås i anledning av de ovanliga födoämnena. För övrigt har hela min familj Gudi lov hälsan, och befinner sig någorlunda. Det är det värsta med språket. Stina är hos ett herrskap, men får till en början blott 2 riksdaler i veckan. Även härstädes kan svenska pengar bortväxlas. Jag får nu bedja alla läsare om ursäkt för brådskan av detta brev. Framdeles, när jag om flera ämnen hinner inhämta upplysning, skall jag därom sanningsenligt upplysa….

Tecknar högädle herr Kronobefallningsmannens allra ödmjukaste tjänare Anders Larsson”

(Anders Larsson fortsätter dock brevet, och berättar då om resan över Atlanten med briggen Charlotte med mera)

”Under resan från Stockholm blev två barn födda, en sjöman från Gefle dog den 3:e dagen, och samma dag vi inkom till New York dog Anders Hans’ änka i Lidsberga. Jag vill i korthet berätta vilka ceremonier föregick. Doktor och en notarie blev tillkallade, och tolv stycken karlar måste med tvenne fingrar på bibeln efterläsa en på svenska förestavad ed, att hon dött den naturliga döden. Därefter måste vi alla kyssa bibeln och sedan med våra underskrifter förse protokollet. Ehuru vi ej förstod dessa ceremonier försäkrar jag att det var ett högst rörande tillfälle. Flera blev under resan tokiga, omkring tio personer kvarstannade i New York, varibland Em. Jansson i Myssjö och Jon i Klockargården, och här äro vi 27 från vår trakt – nämligen jag med familj, Jon Jonsson i Vänsjö, Per Ersson i Grinda, Petter i Mällanbo, F.P. Källman och Carl i Repsjö, samt några hälsingar. Alla har förmånlig arbetsförtjänst som alla arbeta bör ej lida nöd. Jag glömde i brevet att säga priset på en spis, den kostar ifrån 9 till 13 dollars. En rask flicka får härstädes ifrån 2 till och med 10 dollars i månaden utom maten.

Lutherska kyrkorna är likasom i Sverige NB med orgelmusik, och även i övriga finnes orgelverk eller något annat spelinstrument. Det är mycket högtidligt och rörande att se dessa ceremonier, med vilken andakt de förrättar sin gudstjänst, ehuru vi ej förstå ett ord. Gudstjänst förrättas hela söndagen, och åtskilliga dagar i veckan. Inga nöjen såsom baler eller dans äro här brukliga. Söndagen tillbringas för det mesta med läsande och påhälsningar, vilka alla sker utan någon traktering, ty kaffe nyttjas aldrig utom vid måltiderna. Jag kan icke utan den allra största rörelse beskriva, vilket deltagande norrmännen deltagit med oss. De har gjort oss ovärderliga tjänster m.m. Svenskarna är ej att jämföra. Återigen råder jag alla som är raska och arbetsföra och möjligtvis kan komma över hit, att begiva sig från det trälaktiga Sverige där man änskönt med den klokaste uträkning knappt kan finna utkomst för sig och sin familj, men den som har något att bosätta sig med (här) njuter ett sorgfritt liv på allt vis, ehuru på vissa trakter är något sjukligt sommartiden. Men i staten Wisconsin är mycket hälsosammare, dit även vi ämnar oss nästa vår. Vi har omkring femton svenska mil till de norska och svenska församlingarna (där).

Nu åter idag, har passagerarna på skeppet Wilhelmina från Gefle ankommit som medförde 118 passagerare, varav 21 barn och 7 äldre blivit döda. En familj har mistat fem barn o.s.v. Vi har en vacker väderlek, vi får ljusa dagen klockan halv sju, och mörkt klockan sex på kvällen. Det påstås av ’vättenskapsmän’ att det skiljer sex timmar mot i Sverige, men detta kan ej finnas av klockan. Åter idag lär en skarp artikel vara i tidningarna. Läsarna lär vara uttydda för de allra ohyggligaste pack, de kallas Worms, och alla sägner och rykten förmäler att ehuru väl alla har fri religionsutövning så lär denna högmodiga lära icke antagas, ty alla möjliga religioners bekännare ödmjukar sig för Gudomsväsendet, men dessa (d.v.s. jansarna) säger sig vara jämgoda med Gud, och så fort de hinner lära sig tungomålet börjar de troligen att predika sina vanliga lexer. Då blir de genast skadeslöst mördade, säges här allmänt. Snart nog torde i svenska tidningar få läsas en artikel om Jon Olssons behandling, från brevföraren vilken kanhända blir nog överdrivna. Jag fick några timmar längre anstånd. Därför kom dessa sista rader.

Tecknar högädle herr Kronobefallningsman ödmjukast

Anders Larsson”

(mina kursiveringar och fetstil)

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Hälsingeforsk, Historia, Litteratur, Religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.