Den 2 februari i år skrev jag om den makalöst märkliga Decemberöverens-kommelsen (DÖ) som en unik saltomortal i svensk politik – en veritabel självpirra för att snacka ädel äldre stockholms-slang. Klart att man inte kan bakbinda parlamentarismen åratal framåt såsom man gjorde efter valet. Det vittnade bara om att alltför många av våra partiledare och deras rådgivare saknade politisk erfarenhet och fantasi. Det som många medborgare fattade, det fattade inte partiledarna. Isen skulle inte hålla. Plums – där gick kd genom isen! Nu har flyktingsituationen sannolikt påskyndat smältningsprocessen, och när kd-rebeller kastade den första stenen så var desperata alliansledare pinsamt tacksamma att snabbt få lägga sig på rulle, och bekvämt kunna skylla på Kd att de bröt överenskommelsen. Löfvén bör inte vara förvånad. Riksdagen fungerar inte, och ska inte fungera, som när arbetsmarknadens partner skakar tass och sluter avtal.

Nå vem skall jubla över dagens utgång på Kd-stämman, förutom Skyttedal och hennes följare? Möjligen media, som vädrar ny fart på maktspelet i riksdagens korridorer. Ian Richardssons infame maktspelare, Prime minister Francis Urquhart i Maktens Män, kommer allt närmare vår egen verklighet. Och media ryser säkert av vällust…

Bild: Åsa Landström, Liljevalchs 2015 (http://asalandstrom.se/)