Jag har sett två riktigt bra filmer på kort tid. Först Stig Björkmans dokumentär om Ingrid Bergman. Det var väl på tiden att den kom till slut, men nog kunde den ha fått en mindre yxig titel. Men strunt i det – jag fick ju se en kavalkad av intressanta bilder från ett liv som pågick parallellt med mitt eget (nästan). Man har sett alltför många risiga hopkok till dokumentärer genom åren, om artister där någon slappt har klippt ihop diverse uttalanden av gamla vänner och nostalgiska kritiker, ja ni vet – idel superlativer. Här slipper vi det. Björkman har fått tillgång till Ingrids eget filmarkiv. Hon gillade själv att plåta och filma. Den älskade pappan plåtade sin dotter ända från början, och Ingrid fortsatte med sina egna barn. Hennes start i livet var synnerligen bister – båda föräldrarna dog tidigt. Jag ska inte orda mera om hennes liv och filmen – se den även om den lär dyka upp i TV så småningom. Slutscenen är vacker, och fint vald av Björkman – Ingrid kysser ett av sina vuxna barn som sitter vid hennes sida (det var väl sonen vill jag minnas) och syskonen kysser varandra vidare laget runt, en solig leende dag då de alla har samlats vid havet. Där klämde man nog en liten lycklig tår för hennes skull. Två megastora kvinnliga världsstjärnor har vi sett på vita duken. Greta Garbo sval och oåtkomlig som en isprinsessa, och Ingrid Bergman så varm och levande och nära.