Det är ingen tvekan om att Wim Wenders är en av vår tids mest betydande filmmakare. Hans produktion spänner över ett brett fält från rena dokumentärer till road movies och såna poetiska mästerverk som Lisbon Story. På mindre en månad har jag nu sett fyra riktigt bra filmer, och The Salt of the Earth av Wenders är den som genomgående renderat höga betyg av kritikerna. Och The Martian, Melbourne och filmen om Ingrid Bergman gick sannerligen inte heller av för hackor, som jag tidigare har berättat. Om man är det minsta bekymrad över tillståndet i världen just nu så skall man absolut se Wenders’ film om fotografen Sebastiao Salgado och hans livsverk. Man kanske inte blir så bekväm i biofåtöljen, men man blir åtskilligt klokare. Här är Wenders ute i samma ärende som också oförtrutet verksamme Herbert George Wells när han skrev The Shape of things to come.
Wenders har i en intervju berättat att han såg 15.000 filmer under ett enda år som ung student i Paris. Då förstår man att han brinner för film, och att han hade en solid grund att stå på när han började filma själv. Och han har gjort så många, många fler än de mest kända Paris Texas, Den amerikanske vännen och Himmel över Berlin. Själv med en grundmurad kärlek till Lissabon av olika skäl, blev jag förälskad i den första rullen jag såg av Wenders, Lisbon Story. Buena Vista Social Club om musiklivet på Kuba har samma stillsamma och livsbejakande charm, tryfferad med den allestädes närvarande musiken. Filmen om Pina Bausch härom året är också oerhört uppfriskande och intressant varenda sekund. Jag hoppas Wenders skall hålla på många år ännu. Han är av min egen generation, född 1945 i Düsseldorf.
Grön Horisont 2023 