När jag av en ren slump en kväll för ganska länge sen blev sittande framför en film om Lissabon på TV, utan att veta vem som gjort den eller när – så ramlade en pollett ner nånstans i hjärtats gemak. En ljudtekniker fipplade med sin utrustning i Lissabon, i väntan på en regissör. Ingenting särskilt hände. Vi följde Rüdiger Vogler några dygn. Han läste Pessoa om kvällarna. På dagarna spelade han in diverse ljud i gaturummet, och umgicks med kvarterets barn. Jag blev sittande eftersom jag själv hade besökt staden 1984, och blivit känslomässigt starkt berörd av dess skönhet och ålderdomliga charm. Så kom scenen där Vogler sitter på krogen och lyssnar till Teresa Salgueiro som sjunger om Alfama med gruppen Madredeus. Den där scenen är så avspänt skön och varm och humoristisk att jag ville se den om igen, och höra den fängslande melodin. Filmen var förstås Wim Wenders’ Lisbon Story. Filmkritiker och marknaden går ofta förbi den här filmen, när man listar Wenders’ rikliga produktion, men vem bryr sig om kritikerna. Den kom 1994, och är en av nittiotalets bästa filmer alla kategorier.
Agora
que lembro
As horas ao longo do tempo
Desejo, voltar, voltar a ti,
desejo–te encontrar
Esquecida,
em cada dia que passa
nunca mais
revi a graça
dos teus olhos
que eu amei.
Má sorte,
foi amor que não retive,
e se calhar distrai-me …
– Qualquer coisa que encontrei.
Text: Pedro Ayres Magalhães
Grön Horisont 2023 