Det var den 19 november…

Quai des Orfèvres (4)”Han la på luren säkert för tionde gången, han hade slutat räkna, och tände pipan med en förebrående blick på det stadiga, kalla regnet utanför fönstret. Han tog upp sin penna och lutade sig över rapporten som han hade börjat på för en timme sedan och som han inte hade hunnit skriva mer än en halv sida på… Medan han formade det första ordet tänkte han egentligen redan på någonting annat – han tänkte på regnet, det särskilda slags regn som förebådar den riktiga vinterkylan och som har den egenskapen att det tränger in under kragen och tvärs igenom skosulorna och faller i tunga droppar från hattbrättet, ett sådant regn som man får snuva av, smutsigt och bedrövligt, så att folk helst stannar inomhus, där man kan se dem gå av och an som vålnader innanför fönstren.

Var det ledan som drev dem att ringa? Av de åtta, tio samtal han hade haft, var det knappt tre som var nödvändiga. Nu ringde det igen och Maigret gav telefonen en blick som kände han sig frestad att krossa den med knytnäven innan han tog luren och snäste: – Hallå?”

Ja visst är det i Paris det regnar, och det är på tjänsterummet vid Quai des Orfèvres kommissarien försöker samla tankarna denna grå novemberdag i början av femtiotalet, då man ännu skrev rapporter med papper och penna. Men regnet är detsamma då som nu. Jag vet ingen författare som så målande kan beskriva regn, som Simenon. Just den här berättelsen skrevs 1952 och heter Maigret, Lognon et les gangsters. Det finns 25 miljoner bilder på REGN om man söker på webben. Regn engagerar, väcker känslor, minnen…

Paris telephoner

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Litteratur, Miljö, Språk och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.