Söndag i Söderhamn. Det är redan mörkt när jag svänger ut på landsvägen mot Söderhamn sent på eftermiddagen. Stina Ekblad skall läsa Södergrans poesi i en av stadens kyrkor. Jag har aldrig varit där inne, men kört förbi kyrkan många gånger. Att nu få höra Ediths existensmättade texter lästa av just Stina får inte missas.

Jag kommer i god tid, och ställer mig i kön till kassan. 120 riksdaler är helt på sin plats – tre musiker backar upp Stina, och de behöver alla ha sin slant. Arrangörerna kunde säkert ha tagit 200 utan problem. Det blir fullt, och jag får en fin plats i bänken bredvid en rar änka som flyttat tillbaka från Jämtland.

Stina gör entré med gitarrist och basist – flöjtisten är sjuk. Men det blir ändå en afton att minnas. Hon börjar med att berätta om Ediths födelse i Sankt Petersburg 1892 och livet på Karelska Näset i Raivola. Särskilt intressant var att höra om hennes eget intryck från första besöket i Raivola. Huset och det mesta som minde om Södergrans sopades bort under den sovjetryska tiden, men sjön och landskapet ligger ju kvar. Stina läser sedan ur den rika skatten av ömsom euforiska och sorgsna texter. Gitarristen Härenstam matchar mästerligt på gitarren, och basisten Antila får också egna inpass. Högsta klass, och vi är nog alla lyckliga att vi tog oss dit i novemberkvällen.

Liksom Stina Ekblad gjorde jag tidigt bekantskap med Södergran och de andra finlandssvenska modernisternas kärva och sensuella poesi. Den brakade in mitt liv för att stanna. Ett tag läste jag mycket litteraturhistoria vid sidan av studierna i sociologi, och det var ingen tvekan om att Södergrans texter sjöng starkare om livet och döden än allt annat jag hade läst. Och jag har inte senare stött på någon som överträffar henne. Många är bra och nästan lika bra, men ingen är bättre än Södergran. Det visar sig också i raden av biografier om hennes liv och dikt. Hon vinner ständigt nya läsare. Ernst Brunner kom 1985 med en doktorsavhandling om expressionismen i hennes dikt. Han valde att kalla den Till fots genom solsystemen, efter en av Södergrans mest fascinerande visioner. För mig personligen för den tankarna till sf-romaner som Olaf Stapledons De första och de sista människorna (1930). Jag inköpte Brunner i pocket så sent som 2003 i Uppsala, ser jag nu. Ebba Witt-Brattström har ett annat perspektiv i sin biografi 1997 som heter Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelse. Även den skaffade jag våren 2003, förmodligen för att jag då upplevde en renässans i mitt intresse och ville veta mera om hennes liv. Nyligen kom Agneta Rahikainens Kampen om Edith.

Ganska tidigt gjorde jag analyser av Södergrans bruk av adjektiv, och speciellt det starka inslaget av färgerna vitt och rött. Jag jämförde med Boye, Tranströmer och andra (hos Tranströmer t.ex. är grönt och grått ”överrepresenterat” ). Till sist – en kort text av Edith (längst ned ur det nämnda poesiprogrammet från Hälsinglandssvängen:

Stjärnorna

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

…………………………………………………………………………

Dagen svalnar – Edith Södergran i ord och ton

Skådespelaren Stina Ekblad läser, berättar och sjunger Edith Södergran. De tonsatta dikterna är komponerade av Gunnar Edander och arrangerade av David Härenstam. I programmet blandas kammarmusik, dikter och texter och publiken har tagit emot konserten med stående ovationer. Peter Fridholm är soloflöjtist i Hovkapellet, Lauri Antila är en av våra allra mest etablerade kontrabasister och David Härenstam spelar klassisk gitarr.

Föreställningar: Torsdag 22 oktober, 19.00, Hanebo församlingshem. Fredag 23 oktober, 18.00, Missionskyrkan Ljusdal. Söndag 15 november, 18.00, Norrtullkyrkan Söderhamn.