Alla våra personliga gudar

Sandarne kyrka entren 2014-10-12Satt och käkade medan söndagsradion sände från en svensk kyrka. Prästen mässade och tackade Herren där uppe som om han vore en person. För det måste ju vara en han, herren. Tankarna började snurra runt detta med människors behov av en personlig gud. För de flesta av oss räcker det inte med en teknologisk världsbild, en religiös filosofi baserad enbart på astronomi, fysik och kemi – nej vi vill nog gärna föreställa oss en allsmäktig och mild fader eller moder som vakar över oss nånstans.

Jag översätter just nu en samling brev från Kansas på 1870-talet – skickat från en före detta medlem av de så kallade Erikjansarna i Bishop Hill, till en god vän som var kvar i Bishop Hill. Även dessa brev är fulla av en passiv ödmjukhet inför The Allmighty Lord och hans gudomliga försyn.

De flesta religioner har sina namngivna gudar att tillbedja och anropa, vare sig de är en enda gudom, eller flera. Även naturfolken föreställer sig en högre makt som de vill hålla sig väl med, tankar som ger tröst och en föreställning att deras liv inte är en slump utan har en fördold uttänkt mening. Sen spelar det ju mindre roll vad vi kallar Skaparen, och om han/hon/den är endimensionell eller tredelad i fader, son och ande. Jag hade förresten själv lite svårt för den där treeniga religiösa överbyggnaden i den lutherska trosbekännelsen.

Jansarnas ledare Erik Jansson hade snöat in ordentligt på Uppenbarelseboken i bibeln. Där hittade han i Johannes visioner fantasieggande berättelser om vidunder och allsköns olyckor som skulle drabba oss om vi inte trodde tillräckligt starkt och underkastade oss herren däruppe. Han skrämde gärna med djävulen. Över ett tusen svenskar följde honom till Amerika där de slapp den svenska kyrkans stela doktriner och pekpinnar som delvis styrde också över vardagslivet, och där prästen var självskriven ordförande i sockenstämman. Att Jansson själv snart föll offer för en revolverkula är en helt annan och tragisk historia.

Jag förstår alla de människor som gärna vill föreställa sig en personlig gud. Det känns säkert tryggare. Men lika rätt känns det när Joan Baez och andra sjunger att de vill tacka själva det ogripbara Livet, som har gett dem så mycket. Själva livet alltså. Skapelsen, skaparen, det magiska i att vi finns till. Låt oss stanna där, och nöja oss med det. Fel blir det bara när vi vänder vår egen tro, mot andras tro.

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Astronomi, Barn, FoU Vetenskap, Historia, Religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.