Inte trodde jag väl som ung grabb att jag skulle fira jul i Paris nån gång i livet, men det är mycket man inte vet om framtiden – det mesta, när man tänker efter och tittar bakåt. Vi flög med Air France och planet var så gott som fullt av förväntansfulla resenärer. Jag hamnade mitt emellan en ung kvinna med långt hår vid fönstret, och en mörk arketypisk fransos. Båda läste pockets. Som att sitta mellan Francoise Hardy och Belmondo – ungefär. Då får ni bilden, ni som har varit med några år.

Det var varmt i planet där på plattan, precis som när jag flög till Paris 2006 i september, men då var det riktigt jobbigt kvavt innan vi kom upp i luften. Inte behövde man frysa denna december heller, vare sig i planet eller de fem dagarna i Paris. Tio plusgrader om dagarna.

Flygplatsen Charles de Gaulle norr om Paris är ingen särskilt mysig flygplats att komma till. Inte 2006, och lika trist och sterilt var det nu nio år senare. Men jag märkte åtminstone inget strul med extra säkerhetskontroller vare sig vid ankomst eller avfärd. De fanns säkert pga av sentida attentat, men märktes inte.

Vi tog en kort fika i hallen innan vi gick ut, och då hade hela taxikön fiffigt nog gått upp i rök. En enda taxi stod och väntade på oss, och killen som körde fick roligt när han hörde att vi skulle till Rue de la Chine. Han var kines. Vi fastnade i en och annan kö i trafiken på väg in mot östra Paris, men det tog högst tjugo minuter så var vi framme. Han måste ha kört via stadsdelen Belleville, för vi körde sista biten i nedförsbacke Kinagatan ner mot Avenue Gambetta. Slog oss ner på en krog på avenyn, Le Chantefable,  och beställde in mat i väntan på sonen som knegade någon timme till. Pigg ung blondin serverade oss rågade fat med mumsigt käk, och jag drack ett glas vitt Sancerre. Laxbitar på rostade brödtärningar på en bädd av sallad. Ingen kommissarie Maigret i sikte, men kvällen var ung och det skulle säkert bli mera livat i holken några timmar senare.

Jag har nog läst mer än tjugo av Simenons romaner i Parismiljö – de flesta med Maigret som den klurige och sympatiske chefen för Krim på Quai des Orfevre. Men jag kan inte minnas att någon handlat om gatorna kring Place Gambetta i 20:de. Det ska vara karln som hittades död utanför muren runt begravningsplatsen Père Lachaise då. Vem var förresten Léon Gambetta (1838-1882) undrar den historiskt nyfikne? Jo, en radikal fransk advokat och politiker. Tredje republiken. Som man hör av namnet hade familjen rötterna i Genua i Italien. Pappa eller farfar var kryddkrämare där. Metrostationen Gambetta är nästan 1800-tal den också – byggd 1905! De var tidigt ute i Paris.

För att göra en lång historia kort – vi sökte förstås upp Edith Piafs grav på Père Lachaise en dag. Hon vilar med siste makens grekiska familj. På Julafton handlade vi en massa god mat på Monoprix, ostar och viner, skinka och blodkorv, och en pava fransk rhum. Jakten på ansjovis till Janssons frestelse pågick länge i hyllorna där. Jag och sonen hittade minst tio olika inläggningar av sardiner, men tji ansjovis. Den hittade vi i en delikatessbutik. Sonen föreslog till dryck både citronöl och en belgare, och den senare var en klar höjdare upptäckte jag under kvällen, La Chouffe. När jag valde ett enkelt rödtjut under 5 Euro från Languedoc, så hängde en fransyska på och ville ge mig goda råd. Jag blev närapå uppraggad där, och måste fly fältet bort till champagnen där sonen valde bland sorterna för att ge bort en flaska i present. En kul shoppingronda blev det. I kassan satt en svart flicka som hojtade att vi skulle kapa kön efter oss.  Hon behövde en paus. Mycket folk, och fryntlig stämning.

En dag tog vi metron ända bort till Trocadero nära Eiffeltornet. Där var fullt av folk och turistkommers, och en julmarknad nere på grönområdet. Vi promenerade sedan Rue de Grenelle tvärs genom halva stan. Lugnt och skönt, det mesta stängt. Juldagen firar de jul. Vi tog sedan Raspail och Bd Saint Germain upp mot Seine. Efter att ha passerat Kriminalens lokaler utefter kajen gled vi in på samma sylta där jag hade beställt gifflar direkt från gatuköket 2006. Nu stegade vi in och vilade våra fötter. Jag tog in en Croque Monsieur som satt bra till fikat. Vid Notre Dame ett kvarter längre bort hade polisen icke oväntat gjort avspärrningar. Det var  långa köer. Sannolikt av säkerhetsskäl pga av sistlidna attentaten. Så vi kilade snart förbi Vår gamla Dam, och tråcklade oss hemåt via kungliga palatset och Louvren i trolskt skymningsljus. Sonen pekade också ut sin arbetsplats, vilket förstås värmde pappa och mamma.

Två kvällar kunde vi tillbaka i lyan njuta av en färsk thriller med den gode Stellan Skarsgard: River. Måste vara en av hans bästa roller. Han mognar som ett gott franskt vin – med åren allt bättre. Kan rekommenderas. Sex bandade avsnitt plöjde vi inalles under två aftnar. À la vôtre!

http://www.francoise-hardy.com/Bibliographie

https://sv.wikipedia.org/wiki/Stellan_Skarsg%C3%A5rd

http://www.sfi.se/en-gb/Swedish-film-database/Item/?type=PERSON&itemid=69649