Bellman kommer man aldrig ifrån…

Bellman, Carl MichaelJag har bestämt skrivit tidigare om den där boken av Lars Forssell som heter Vänner. I förordet skriver han: ”Denna bok består till en del av minnen, essäer och artiklar som jag strött omkring mig under åren. Jag har ägnat mig mycket lite åt ren kritikerverksamhet; mina tidningsartiklar har ofta blivit en tidskommentar, en dagbok och vad Bertil Malmberg brukade kalla ‘förklädda memoarer’…  Till allt detta har jag fogat en längre text, en ganska utförlig självbiografisk essä som alltså är helt nyskriven…”

Vänner gavs ut 1991. Det är en alltför blygsam titel på denna lustfyllda, rika och spirituella bok. Den skulle lika gärna kunnat heta ”Möten och pinsamheter”, ”En stockholmsyngling ger hals”, ”Med Bellman i blodet”, ”Fniss i kulissen” eller ”Skeppargatan 33, Forssell”. Första kapitlet om åren 1928-1950 slår genast an den friska tonen. Kapitlet är briljant. Och sedan bara fortsätter det. Han berättar om sin ungdom med en berättarglädje som är oemotståndlig – om den tidens Stockholm och dess människor. ”Jag föddes vid femton års ålder. Inte bokstavligen – jag är inget sagodjur. Men i praktiken var det då, vid femton, som allt det roliga började. Liksom allt det farliga, motsägelsefulla, skrämmande och outsägligt frestande….”

 Förr eller senare kommer förstås Lars i kontakt med en annan stockholmare – Bellman. Vår svenska Shakespeare. Forssell: ”Mitt första möte med Carl Michael Bellman blev mycket olyckligt. Någon idog släktforskare hade räknat ut att min farsfamilj, på längden eller på tvären, härsan eller tvärsan, var släkt med den store skalden eller också med den mycket tvivelaktige och lättjefulle konungen Fredrik den förste av Hessen. Det hela skulle ha skett via en fröken Taube, jag minns nu inte riktigt hur det var, men jag har en känsla av att vår idoge släktforskare var den mest tvivelaktige av alla de ovannämnda personerna. Naturligtvis tog jag, tio år som jag var, för givet att det var författaren till ‘Karon i luren tutar’ med vilken jag var befryndad i all min rosenkindade oskuld. Så en dag, i första klassen, i Norra Latin, under en sånglektion, när den stränge musikdirektören Gösta Hådell knackade i notstället och intonerade ‘Fjäriln vingad’ eller ‘Solen glimmar’ eller ‘Ulla, min Ulla’ eller vad det nu var, så var det jag som ivrigt viftade med min lilla hand. Och när jag fick ordet förkunnade jag med min allvarsamma och stolta sopran: BELLMAN OCH JAG ÄR NÄRA SLÄKT! Varför säger man sådant? Om inte av den obeskrivliga fåfänga och det kusliga självhävdelsebegär utan vilket livet för blivande skalder totalt skulle förlora sin mening? Och vad blir följden? Skrattåskorna dånade genom sångsalen, skrattårarna tillrade nerför den stränge musikdirektörens kinder, ett fniss från kamraterna som likt en väsande skallerorm piskade upp kritdammet på golvet och inhöljde mig i ett dansande moln av hån. Det blev följden. Där stod jag, förödmjukad – men minns när ni ser kvällens teaterpjäs, att all stor dikt enligt WH Auden stammar ur förödmjukelse! Bellman och den lille rosenkindade gossen släkt! Ho! Hohoho! Och jag är övertygad om att mina lika tioåriga kamrater inte så mycket tänkte på den store sångaren, som fastmer på den Bellman som, då som nu, var huvudpersonen i ett oändligt antal sällsynt snuskiga historier.”

Bellman tycks ha skelat en liten aning, om man ser på flera av porträtten från hans yngre dagar. Vi lär behöva återkomma till Bellman själv, och hans 1700-tal. Jag har förresten inte läst Ernst Brunners bok om mästaren ännu. Och ja, den där episoden när han Bellman ridande en afton Bällstavägen fram – in mot Stockholm, men vurpade i diket vid Bällstaåns stränder, och tvingades knacka på för nattlogi i värdshuset. Det som då låg på nuvarande Sundbybergssidan av ån. Hette det Sundbyhof?

http://www.bellman.org/

https://www.youtube.com/watch?v=xSzL-NaLmyo&list=PL36N_bUOdATOFBlccg9c5_RBHww8NmRGl%5B/embed%5D

http://www.samladeverk.bellman.org/

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Barn, Historia, Kultur, Litteratur, Musik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bellman kommer man aldrig ifrån…

  1. Janneh skriver:

    Den där bilden på Bellman påminde mig starkt om någon, men kunde först inte komma på vem. Men så fick jag se en bild på journalisten Martin Schibbye nyligen. Jösses, kunde ju ha varit Bellmans brorsa 😉

Kommentarsfältet är stängt.