Tjernobyl: Pingstresa med tjutande geigermätare, den 3 juni 1986

Hälsinge-Kuriren, 3 juni 1986

”Strax efter klockan åtta på pingstaftons morgon lämnar vi stockholmsförorten Skogås med bilen. Ettåringen är säkert surrad i sin stol. Vi skall upp till Hälsingland över helgen. Det betyder att vi måste igenom strålningsbältet. Det känns olustigt. I det längsta tvekade vi. Kanske skulle de rapporterade strålmängderna avta om vi väntade någon vecka. Men vännen Y avgjorde saken. Han hade uppbringat ett geigerinstrument som vi kunde låna med oss. Sagt och gjort. Han väntar på oss ute i Sundbyberg, ger mig en kort instruktion på gatan. Instrumentet ifråga visar sig vara en oansenlig orangefärgad plastlåda med ett rejält svart handtag. Y demonstrerar kalibreringsplattan med den lilla strontium-inplastningen. Så mäter han strålningen på platsen i midjehöjd. Nålen darrar kring 20 på skalan. Normalt, säger han. En liten högtalare ger ifrån sig ett sprakande ljud. När han för lådan mot backen ökar ljudet en aning, han svänger den från asfalten och in över en plantering och får kraftigaste utslaget i en regnfuktig fåra. Det är blåsigt och nålen pendlar oroligt.

Framme i Märsta väntar farfar och farmor. Vi får en pratstund. Geigern visar redan högre värden här, 40-50 i luften, ännu mer utefter gräsmattan och asfalten. Inomhus är man tryggast, 15-20 överallt. Farmor vill kolla persiljan i trädgårdslandet och jag stryker över den men får ”bara” 30-40. Det blåser fortfarande. Men en bit längre bort, i droppzonen under takkanten kommer chocken. Mätaren går resolut upp mot maximala 300 och tjuter plötsligt ilsket ! Vi stuvar in oss igen.

Vid Tierps kyrka går jag ur och får 75 överallt. Jag är aningen brydd. Z viftar energiskt inifrån bilen – jag har glömt att ta av kalibreringsplattan. Inte undra på! Ungefär som att fotograferna med locket för objektivet. Vi skrattar i samförstånd. Jag får 75 i vinden, och det dubbla mot asfalten.

Vid Dalälvens norra strand blir vi kaffesugna. Vågar vi gå ut i skogen? Kanske är man pjåskig. Oron gäller mest lillgrabben. Men herregud, folk som andas här varje dag. Vad skall dom inte få i sig? Jag har redan höjt upp min egen toleransnivå nu, allting är relativt. Vi går ur. Det sprakar ordentligt i luften, 80-100 är högsta värdena hittills. Det skall visa sig att det blir resans maxnotering vid mätning i midjehöjd. Jag lägger lådan mot barren och jorden och får 150-200. Lille V är överförtjust att få röra på sig och far omkring. Han vill plocka kottar. Vi tar av honom. Får vänta till Hälsingland. Må kottarna vara bättre där! Blir arg på honom när han vurpar omkull i smågroparna. Borstar av, försöker mäta över kläderna. Samma som i luften, litet mindre. Det tycks inte som kontakten med marken ”smittar”. På träbänken där vi suttit är det hela 200-250. Har virket sugit åt sig och ackumulerat ? Är det cesium-137 eller annat elände också? Tankarna går. Vi har suttit på härligheten, nu vill vi härifrån! In med barn och kassar.

Vi stannar inte fler gånger på uppvägen. Framme vid stugan utanför Söderhamn gäller det att snabbt kartlägga tomtens farliga ytor. Jag skuttar runt. Massmedia har inte givit oss några uppgifter härifrån. Värdena visar sig nu ligga på Märstas nivå, men är bara hälften av Gävleregionens. I luften cirka 50. Utefter backen varierar det kraftigt runt huset. Jag har tid att undersöka mera noggrant än tidigare. Inomhus kan vi känna oss helt trygga. Där är normala 20. Men ute på lekstugeverandan visar de olika plankorna allt från 40 och upp till 100. Det verkar som äldre fuktiga plankor sugit åt sig mera än unga torra. Gräsmattan ligger kring intervallet 60-100. Jag söker mig till stupröret vid knuten. Jag har ställt om apparaten så att jag kan mäta upp till 1000. Jag får ruskiga 500! Ändå värre är en kvadratdecimeter intill regntunnan på baksidan av huset. Tunnan läcker i botten och är tom, men där vattnet gått ut i gräset slår nålen upp till 600. Jag ryggar instinktivt, hämtar bockar som jag ställer för de värsta ställena. Mot kvällen far jag in till Söderhamn för att proviantera. Nere i hagen har grannbonden släppt ut några kor. Två små kalvar glor efter bilen. Vad tuggar dom i sig?

Annandagen innan vi far hem gör jag om tomtmätningarna och får en god överensstämmelse med tidigare värden. Vindstilla nu. Möjligen aningen lägre värden. Regntunnan vill stanna på 500 istället för 600. Vi tittar in hos en kusin i Östansjö. Han säger att informationen lokalt varit dålig. Hade talat med flyget utanför stan, dom visste inte mycket. Katta kommer fram, intresserad av geigerns ljud. Pälsen ger inget utslag. Ändå bör hon ha rullat sig på backen åtskilligt. Kollar flickans sandlåda och källan uppe i skogskanten. Hönsen sitter i husarrest med tuppen. Får inte picka utomhus. Familjen äter äggen. En eländig sommar för alla.

Jag återlämnar geigern i Stockholm annandag kväll . Den har varit vårt skydd mot det allestädes närvarande osynliga hotet. Nu står vi åter utlämnade till andra för information. Geigern gav en egendomlig ambivalent känsla av både tryggghet och makt. Som krucifixet mot sagans vampyrer. Hur skall vi klara oss utan vårt trollspö ? Var skall vi sätta fötterna i morgon ? Det kan inte längre finnas några tvivel. Vi måste ge ingenjörer och politiker klara direktiv. Nu stänger vi av och satsar på den människovänliga tekniken. Det var inte vi som var naiva och flummiga. Det var ingenjörerna som lät känslorna tala. Dom slogs för sitt livsverk. Det kan vara viktigt att minnas efter Tjernobyl.”

Mätvärdena ifrån geigermätaren visade enheten mikroröntgen per timme. I centrala Gävle lär man ha uppmätt 400, att jämföra med mina egna uppmätta värden i artikeln. Värst lär regnet med cesium-137 ha drabbat öar i Gävles skärgård.

Hur började människans lek med atomenergin? Minns människans fruktansvärda fällning av atombomberna i Hiroshima och Nagasaki under 2.a världskriget (ww2). Så följde atombombsproven under 1960-talet både ovan och under jord på flera håll i världen. Kontamineringen av vår miljö med joniserande strålning ökade kraftigt. Så byggdes atomkraftsreaktorerna som snabbt döptes om till kärnkraft. Politiker och ingenjörer ville slippa associationen atomkraft-atombomber. Kärnkraft=kärnfrisk låter förstås trevligare. Man manipulerade opinionen med språkets hjälp. Så följde reaktorolyckorna med förödande konsekvenser: Tjeljabinsk, Windscale, Harrisburg, Tjernobyl och nu senast Fukushima. Var händer det härnäst?