Karriäristerna har kapat Miljöpartiet

Foto = KristianstadsbladetDet går inte att komma ifrån tanken. Fel personer tycks nu ha tillskansat sig merparten av Miljöpartiets riksdags-platser. Dessa maktens medlöpare är visserligen demokratiskt valda till riksdagen för två år sedan, men de är trojaner som under falsk flagg har snackat sig in i parlamentet. Det var uppenbart makt och inflytande de primärt ville åt. Då kan man med stora ord orera om klimathot, miljö och ansvarstagande – och samtidigt prostituera sig för att få smaka maktens söta kaka, och utan skammens rodnad sedan ge sig på att mota bort partiets kärnrepresentanter. Några har avancerat ända till ledande poster i utskotten, och några har blivit ministrar. Det innebär inte att alla är rena karriärpolitiker, men tillräckligt många. Om samma majoritet finns även i partistyrelsen återstår att se av den debatt som kommer att följa.

Carl Schlyter och Walter Mutt har alltså degraderats från sina viktiga uppdrag, och Annika Lillemets och Jabar Amin har lämnat sina speciella uppdrag i sympati med Schlyter och Mutt. Samtliga fyra är framstående och erfarna miljöpartister som ofta stått upp för partiets unika grundvärderingar i svensk politik. De har nu förlorat i inflytande, medan medlöparna i partiet har ökat sin makt. Mönstret känns igen från  politisk historia både här hemma och utomlands – hur avvikande partiminoriteter steg för steg direkt röjs undan av de vassa armbågarnas breda kompani, eller pressas till att frivilligt stiga åt sidan. Det var synd att Amin och Lillemets frivilligt valde att lämna sina uppdrag och därmed försvagade sin egen ställning, men samtidigt förstår jag deras reaktion.

I riksdagens barndom runt förra sekelskiftet med sin lösligare partistruktur, var det inte ovanligt att man kunde följa sin egen övertygelse vid voteringar och rösta emot den partikonstellation man tillhörde. Partipiskan fanns knappast då i våra båda kamrar. Det skapade en vital demokratisk parlamentarism. Risk fanns förstås för kuppningar och lobbyism, men som Schlyter påpekat i en intervju så utgjorde fyra Mp-rösters avvikande från regeringslinjen i fråga om det s.k. Värdlandsavtalet med NATO inget hot i praktiken mot regeringslinjens beslut. Det var däremot en ideologiskt viktig reservation. Även hos sossar och vänsterpartister, och förmodligen även inom andra partier, finns en rejäl skepsis för att binda upp oss vid den vapenfixerade stormakten USA och NATO. Förre socialdemokratiske försvarsministern Thage G. Peterson gav i ett tal häromdagen sin syn på varför vi bör stå fria från slika bindningar.

Ett stort tack till Carl Schlyter och övriga tre, för att ni hade kurage att stå upp när partiet tappar sin alltmer missvisande kompass! Karriäristerna har tillfälligtvis kapat partiet och kör det mot botten – men hur länge?

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Försvaret, Historia, Media, Miljö, Politik, Press, Radio, SvT och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.