Många är väl de filosofer som har grubblat över den frågan. Och kanske har de också formulerat sin egen högst personliga definition. Vi vanliga dödliga skulle väl dra till med det där som man ser i veckotidningsintervjuer: Fred på jorden, att få vara frisk, frihet etc. Men om vi utgår från att allt det där är självklara förutsättningar – om vi har allt det där redan –  vad är då lycka?

Jag har nyss läst Erland Josephson tredje självbiografiska bok, ”Föreställningar”. Han är hela tiden en sann filosof. Han älskar att analysera, formulera sig. Jonglera med språket. I boken får vi följa med till hans barndoms många bisarra minnen, de som av någon anledning stannat kvar. Kvintessensen. Och han minns förstås många kära och okära kollegor och episoder från scen och filminspelningar. När han minns allt detta, så smakar han på orden, vrider och vänder på dem för att komma åt en kärna, någon slags sanning som står pall. Ofta får han till en elegant, mustig eller bitsk slutsats. Ja ja, så var det nog. Eller kanske inte ändå…

”Jag vaknar på morgonen och frågar mig om jag är lycklig, eller olycklig… Jag får nöja mig med frågan om jag är nöjd eller missnöjd. Då säger jag mig att jag egentligen inte bryr mig så mycket om lycka. Det är viktigare för mig att vara intresserad och nyfiken. Det får man väl då kalla en lycklig människa. Och det behöver ju inte vara något fult med det…”

(Bilden ur Andrej Tarkovskys film Offret, inspelad på Gotland)