Sellafield, Tjeljabinsk, Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima – in memoriam

Gahrtonister eller schlaugianer? På Birger Schlaugs utmärkta blogg har i dagarna den frågeställningen debatterats av gröna kommentatorer. Men som vanligt – den gamla vanliga visan, d.v.s. det blir en analys enbart fokuserad på maktstrategiska spekulationer och överväganden – lika ofruktbar som den gamla förkättrade vänster-högerskalan, eller realos kontra fundisar. Men politiken ä r inte, och blir aldrig, tvådimensionell. Det sorgliga med Miljöpartiet idag är helt enkelt att de personer som nu dominerar riksdagsgruppen och partitoppen har sålt ut det mesta av partiets grundvärderingar för att få kampera vid köttgrytan ett tag. Everything for sale, hette en fin gammal rulle av Wajda. Det gör man inte ostraffat i medlemmarnas och kärnväljarnas ögon. Jag har varit medlem hos De Gröna sedan 1985 i ärkeröda Sundbyberg, och ledande aktiv i kommunpolitiken där i över tio år, fram till 1998. Därefter grön debattör. Jag gick med framför allt för att få bort de livsfientliga atomreaktorerna (som tillväxtstrategerna smart nog döpte om till kärnreaktorer och kärnkraft, det låter ju så mycket sundare och ofarligare).

Jag är förvisso ingen typisk miljöpartist. Jag har alltid varit f ö r ett starkt svenskt alliansfritt försvar, för fortsatt flyg på Bromma, men mot vinster i vården, omsorgen och skolan – och mot friskolor i grundskolan. Ja, enligt den gamla mossiga terminologin vore jag snarast att betrakta som vänsterkonservativ. När nu Mp plötsligt accepterar fortsatt brassande av atomkraft(!) som ger ett ännu större berg av livsfarligt avfall, och dessutom förmodligen låter Vattenfall fortsätta schackra med brunkolet, så har partiledningen nått en botten.

Efter över 30 år i Mp lämnar jag partiet åt sitt öde. Karriäristerna i ledningen må fortsätta resan utefter botten utan mig. Det är symptomatiskt att partiet också totalt har missat 1,5 miljoner väljare som har gått i pension. Inte en enda av våra riksdagsmän driver äldrefrågor när man läser på partiets hemsida om deras ”hjärtefrågor”. Det är bara klimat, feminism och jämställdhet man förnumstigt flaggar med. Den ena efter den andra. Opportunismen är magistral. Därför kan Mp aldrig kravla sig över 10%. De bedriver ungdomskult. So good luck, folks!

Det finns bara tre partiledare just nu som står upp för en genomtänkt politisk agenda, och det är Sjöstedt, Åkesson och Ebba Busch. Jo, så är det. Om vi bortser från alla de kända skillnaderna dem emellan, så har de det gemensamt, att de vågar driva också frågor som är obekväma. Det inger respekt. Och de argumenterar skickligt. Övriga kör mest med floskelmaskinen påslagen. Naturligtvis får Jonas Sjöstedt i fortsättningen mitt stöd. Där finns ju hjärta och en glöd som känns äkta. Jag köper naturligtvis inte hela paketet, men det kan ingen av oss få.

/ Old Shatterhand