Fare well, green comrades!

Sellafield, Tjeljabinsk, Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima – in memoriam

BlackebergareGahrtonister eller schlaugianer? På Birger Schlaugs utmärkta blogg har i dagarna den frågeställningen debatterats av gröna kommentatorer. Men som vanligt – den gamla vanliga visan, d.v.s. det blir en analys enbart fokuserad på maktstrategiska spekulationer och överväganden – lika ofruktbar som den gamla förkättrade vänster-högerskalan, eller realos kontra fundisar. Men politiken ä r inte, och blir aldrig, tvådimensionell. Det sorgliga med Miljöpartiet idag är helt enkelt att de personer som nu dominerar riksdagsgruppen och partitoppen har sålt ut det mesta av partiets grundvärderingar för att få kampera vid köttgrytan ett tag. Everything for sale, hette en fin gammal rulle av Wajda. Det gör man inte ostraffat i medlemmarnas och kärnväljarnas ögon. Jag har varit medlem hos De Gröna sedan 1985 i ärkeröda Sundbyberg, och ledande aktiv i kommunpolitiken där i över tio år, fram till 1998. Därefter grön debattör. Jag gick med framför allt för att få bort de livsfientliga atomreaktorerna (som tillväxtstrategerna smart nog döpte om till kärnreaktorer och kärnkraft, det låter ju så mycket sundare och ofarligare).

Jag är förvisso ingen typisk miljöpartist. Jag har alltid varit f ö r ett starkt svenskt alliansfritt försvar, för fortsatt flyg på Bromma, men mot vinster i vården, omsorgen och skolan – och mot friskolor i grundskolan. Ja, enligt den gamla mossiga terminologin vore jag snarast att betrakta som vänsterkonservativ. När nu Mp plötsligt accepterar fortsatt brassande av atomkraft(!) som ger ett ännu större berg av livsfarligt avfall, och dessutom förmodligen låter Vattenfall fortsätta schackra med brunkolet, så har partiledningen nått en botten.

Efter över 30 år i Mp lämnar jag partiet åt sitt öde. Karriäristerna i ledningen må fortsätta resan utefter botten utan mig. Det är symptomatiskt att partiet också totalt har missat 1,5 miljoner väljare som har gått i pension. Inte en enda av våra riksdagsmän driver äldrefrågor när man läser på partiets hemsida om deras ”hjärtefrågor”. Det är bara klimat, feminism och jämställdhet man förnumstigt flaggar med. Den ena efter den andra. Opportunismen är magistral. Därför kan Mp aldrig kravla sig över 10%. De bedriver ungdomskult. So good luck, folks!

Det finns bara tre partiledare just nu som står upp för en genomtänkt politisk agenda, och det är Sjöstedt, Åkesson och Ebba Busch. Jo, så är det. Om vi bortser från alla de kända skillnaderna dem emellan, så har de det gemensamt, att de vågar driva också frågor som är obekväma. Det inger respekt. Och de argumenterar skickligt. Övriga kör mest med floskelmaskinen påslagen. Naturligtvis får Jonas Sjöstedt i fortsättningen mitt stöd. Där finns ju hjärta och en glöd som känns äkta. Jag köper naturligtvis inte hela paketet, men det kan ingen av oss få.

/ Old Shatterhand

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Äldreomsorg, blog, Försvaret, FoU Vetenskap, Historia, Kultur, Miljö, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Fare well, green comrades!

  1. peroberg skriver:

    Även om det finns en del sanningar i det du säger – så håller jag inte med till 100%. Jag var med och startade MP, dvs jag var medlem i Miljöpartiets Länsförbund i Stockholms län redan något år innan Per Gahrton hoppade av Folkpartiet.

    Det jag håller med om är att det inte står bra till inom partiet. Flera lokalavdelningar (och kanske någon region?) fungerar fortfarande bra, Men respekten för det vi står för är det dåligt med. Självfallet måste man ibland kompromissa när man är med och styr – men då får man stå för det också inte beklaga sig. Samtidigt får man inte överge alla sina grundpelare. Jag har sett viktiga miljöfrågor som lokala partier drivit med viss framgång under senaste åren – där riks och region plötsligt är beredd på att kasta allt över bord för en kompromiss som inte bara är dålig utan dessutom rent idiotisk. Och det lokala mp-partiet står plötsligt där och kan konstatera att man lyckats få med sig lokala Moderaterna men inte har med sig regionala och riks-MP.

    Att överge partiet skapar dock bara mer utrymme för fel folk. Och man kan inte bilda ett nytt grönt parti – för det krävs det att ledningen gör bort sig betydligt mer. Sedan får man inte heller förneka att vissa bra saker har gjorts. Idag börjar förståelserna för miljöfrågorna öka både i och utanför Sverige. Men egentligen är det lite för sent och ännu så länge görs för lite – dvs. egentligen håller vår framtid att gå åt pepparn. Och i det läget skall man inte överge partiet. Rätt vad det är kan det bli dramatiskt – om inte förr så DÅ måste mycket ske, då MÅSTE en mer rigorös grön politik föras. Och i ljudet av detta är andra frågor än miljön mindre viktiga. Pensionsfrågorna ÄR viktiga, du har rätt, men i ett större perspektiv inte SÅ stora att man avbryter det gröna arbetet. Vad V anbelangar så ger jag inte mycket för deras hållning – även om partiledaren är duktig debattör

    Ha det, PO.

  2. rickardbh skriver:

    Hej!
    Du skriver: ”När nu Mp plötsligt accepterar fortsatt brassande av atomkraft(!)”, så är du lite efter din tid. Det var ju 2010.06.17, riksdagen röstade igenom ”Gamla kärnkraftsreaktorer ska få ersättas med nya (NU26)”. Se https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/karnkraften–forutsattningar-for_GX01NU26.

    Det gnälls rätt rejält på MP nu, även för sådant som MP inte är skyldig till…

    mvh rbh

  3. Katarina Wallin skriver:

    Synd, men förståeligt med tanke på MP:s backande. Själv är jag mest besviken på ”Lille Gustav” F. (som jag minns som 19-åring), fast gudarna ska veta att han inte har en lätt position. Hoppas du finner annat meningsfullt engagemang än det du nämner.

Kommentarsfältet är stängt.