Schubert, enligt Hillman

Schubert 2 (4)”Schubert var kortväxt, något fetlagd. Han hade ett runt ansikte, vackert välvd panna, trubbnäsa, tjocka läppar, buskiga ögonbryn och krusigt, mörkt hår. Hans fingrar voro korta, hans fötter små. Ögonen voro strålande, men då han var mycket närsynt, bar han alltid glasögon, vilka fingo sitta kvar på näsan även då han sov. Spaun säger, att ‘Schubert var varken vacker eller ful, men när han talade eller log, kom något förklarat över hans drag’.

Schubert var en kärleksfull son, god broder och den mest trofaste vän. Hans hjärtegodhet kände inga gränser, och han var till ytterlighet välvillig, hjälpsam och högsint. Att han med dessa egenskaper skulle förvärva sig en stor vänkrets är förklarligt. Han älskade ock sällskapsliv, där tvångsfrihet rådde, och därvid kom till synes hans aldrig svikande godmodighet och älskvärdhet, som på ett egendomligt sätt blandades med en skygg tillbakadragenhet. Denna egenskap framträdde påfallande i sällskap med kvinnor. Han var därutinnan raka motsatsen till Mozart, som mycket älskade kvinnosällskap och slösade naiva komplimanger på vackra kvinnor, på vilka Schubert snarast verkade frånstötande. I detta fall var han också en motsats till Beethoven som oaktat sin fulhet dock utövade en stor dragningskraft på kvinnor. Med Schuberts frihetsträngtan och böjelse för tvångsfrihet förband sig en viss nonchalans i uppträdandet och en burschikos (studentikos) gemytlighet, som kanske ej rätt passade i kvinnosällskap. Men i vänners lag var han merendels glad med de glade. Under hans senaste liv kastade svårmodet mörka skuggor över hans själ, vilket han dock behöll för sig själv i ensamma bittra stunder…

Ingen kunde vara en mera oförtröttad arbetsmänniska än Schubert, och hans indelning av dagen var under nästan hela hans liv densamma. Förmiddagarna ägnades uteslutande åt arbete, och han njöt därvid av att få vara ensam och ostörd. Men aftnarna ville han gärna tillbringa i vänners lag, helst på någon vinstuga, för att vid en kopp svart kaffe och en pipa tobak vila ut efter arbetet. Då diskuterades konst och litteratur – och dagens tidningar studerades. Eller också tillbragtes kvällen på någon teater eller konsert, och, när vädret var vackert, på långa promenader. Schubert var en entusiastisk naturdyrkare, därutinnan olika Mozart, som icke tycks ha varit mottaglig för intryck av naturens skönhet, utan närmast var en stugsittare. Schubert företer många olikheter mot Mozart, men i två hänseenden voro de mycket lika: båda voro arbetsmyror och båda voro i ekonomiska ting fullständigt hjälplösa. Deras liv var också en kedja av arbete, fattigdom, umbäranden, missräkningar och bitter nöd…”

Beethoven rörde sig i aristokratins salonger, medan Schuberts arena fanns hos borgarklassen. Och det var Wien som var navet i hans universum. I Tyskland var intresset betydligt svalare. Bäst trivdes Schubert bland kamrater från studieåren i det s.k. konviktet. Flera nära vänner blev poeter, som Franz von Schober och Johann Mayrhofer. Men där fanns också hovrådet Josef von Spaun, målaren Moritz von Schwind, lustspelsdiktaren Eduard von Bauernfeld, målaren Leopold Kupfelweiser och dennes bror skriftställaren Josef K. Kupfelweiser, advokaten Leopold von Sonnleithner, Franz och Ignaz Lachner, bröderna Anselm och Josef Hüttenbrenner, poeten Johann Senn, hovrådet Josef Witteczek, friherre Ernst von Feuchtersleben, målaren Ludwig Schnorr von Carolsfeld, poeterna Franz Grillparzer och Johann Gabriel Seidl, och sångaren Vogl. Franz von Schober var den sammanhållande länken i sällskapet. Han var född på Torup i Skåne 1798 där fadern en tid var godsförvaltare. Vännen Josef von Spaun som utbildade sig till jurist, har berättat att Schubert ofta hade slut på notpapper, så att von Spaun fick rycka ut och förse honom. Schubert skrev musik utomordentligt fort.

Ja, så berättar Adolf Hillman (1844-1933) i den biografi om Franz Schubert som han lät publicera 1922 hos Wahlström & Widstrand i Stockholm. Vem var då denne Hillman? För litteraturvetare är han kanske mest känd som en hejare på spansk litteratur. Men han var mycket mångsidig. Han blev spansk och rysk vicekonsul i sjöstaden Söderhamn, där han under en period också var flitig skribent i Söderhamns Tidning. Han var tillika en flitig översättare av spansk litteratur. Före monografin om Schubert hade han också, under sin tid i Stockholm dit han flyttade 1900, utgivit verk om Mozart, Mendelssohn, Chopin och Berwald, och översatt biografier över Beethoven och Liszt. Vid 70 års ålder utkom storverket Kammarmusiken och dess mästare intill 1800-talets början (1918).

Hillmans släkt stammade från Hille utanför Gefle. Adolf Hillmans far Adolf Ferdinand Hillman var son till en skeppsbyggmästare Olof Hillman i Gefle. Adolf Ferdinand flyttade 1852 från Gefle till Söderhamn. Han blev grosshandlare i trävaror, och gifte sig med Christina Maria Brolin. Han hade en såg vid Lilla Öjungen utanför Bollnäs, och mitt för Stugsund på Tornön staplade och torkade han bjälkar och sågat virke. År 1858 uppförde han en sommarbostad på Mariehill vid Söderhamnsfjärden, och 1866 restes en såg med två ramar. På 1870-talet byggde han ut till fem sågramar. Han avled 1891 vid 74 års ålder.

Hillman (2)Sonen Adolf Hillman fick ta över, men hans håg låg som vi förstått mera åt litteraturen och skrivandet. Han tog studenten i Gefle, och låg sedan i Uppsala och en tid i Paris 1868. H:s studier i Uppsala och Paris omfattade moderna språk samt konst- och litteraturhistoria, och över dessa tre vägar leddes han till ett fördjupat studium av spanska förhållanden, framför allt litteratur, teater och handel. I Söderhamn blev han snart en av de mera kända journalisterna och affärsmännen; han hade t ex en väsentlig del i tillkomsten av Söderhamns tidning och var ensam grundare av Söderhamns tryckeri ab. Med liberala värderingar som utgångspunkt deltog han även i kommunalpolitiken.(Svenskt Biografiskt lexikon)

Samma år som hans bok om Schubert kom ut 1922, lades för övrigt gammelsågen vid Mariehill ned. Sågverksdöden hade börjat härja, och på 1930-talet var de flesta sågverken utefter Söderhamnsfjärden nedlagda. Ungkarlen Hillman gifte sig 1899 i Söderhamn med Lovisa (Louise) Brandell, och det var alltså efter giftermålet de bosatte sig i Stockholm.

Källor: Alfred A. Jensen: Söderhamns historia (1920), Jan O. Jonsson: Söderhamn i gamla vykort (1998), Lennart Bylund: Sågverksindustrins utveckling i Söderhamnsområdet 1849-1992.

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Historia, Kultur, Litteratur, Musik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Schubert, enligt Hillman

  1. DiJanneh skriver:

    Tack Gabrielle, fint tips om glasögonen. Jag har ännu inte besökt Wien, men det bör man absolut. Fin sommar hittills. Var i Stockholm nyligen och såg isländska rullen om de fåruppfödande bröderna, och deras fejd – på SAGA. Kul och annorlunda rulle. / Janneh

  2. Gabrielle RW skriver:

    Tack. Intressant läsning. Vi var i Wien och på Haus der Musik för några år sen. Där fanns ett Schubertrum och där låg hans mycket små glasögon i en monter. Jag blev nästan tårögd när jag såg dom. Han kändes nära.
    Roligt att läsa Hillmans text och hur han formulerar sig, som det där ”Han var därutinnan raka motsatsen till Mozart,..”. Ordet ”därutinnan” är inget jag direkt använder till vardags. Kanske borde börja med det.
    Hoppas du har en skön sommar!

Kommentarsfältet är stängt.