År 1987 höll jag på att pula med att skriva haiku-texter ett tag, och några trycktes i dåvarande tidskriften Alternativet vill jag minnas. Det var ingen tävling men ett kul inslag för oss läsare att döma av alla bidrag som inkom. Tävlade gjorde emellertid japanerna så tidigt som under vår egen vikingatid. Att skriva korta haiku  med 5-7-5 stavelser, eller tanka med 5-7-5-7-7, gjorde man – från kejsaren och prästerskapet ända ned till undersåtarna. Regelverket är stramt, det skall gärna vara en stilla naturbetraktelse med en liten knorr i sista raden. Vi svenskar gillar ju att prata om vädret –  japanerna skriver gärna om det. Jag läste förresten Snöns rike av Kawabata när han hade fått nobelpriset. Well, det är fler än svenskar och japaner som älskar naturen och årstidernas växlingar. Det susar i säven, och rasslar i vassen som bekant.

Trynet i gluggen
igelkotten kikar ut
fnyser åt solen

Se där en haiku av egen penna.

I den lilla pärlan Japansk poesi (1964) av Per Erik Wahlund, hittar man många texter som handlar om plommon och körsbär. Även om andra träd också förekommer, så tycks särskilt dessa båda etsa minnen i japanskt känsloliv:

Jag fattar icke
varför plommonblommen är
så rädd för vinden.
Så ljuv är aldrig dess doft
som när blombladen snöa.

(Oshikochi no Mitsune)

Nej – aldrig mer ett
plommonträd vid mitt fönster!
Som en känd parfym
når mig blomdoften smärtsamt
i min fåfänga väntan.

(anonym diktare, Heian-perioden)

Efter störtskuren
ångar min trädgård länge
av fuktig grönska.
Men månen strålar stilla –
och himlen har inga moln.

(Minamoto no Yorimasa)

Ja just så är det i min egen trädgård denna augustidag, när Sveriges och Tysklands flickor gör upp om guldmedaljen i fotboll i Rio-OS…