Lagercrantz, Salander och Nietzsche

millenium-mekadSå har jag då läst den omdiskuterade fjärde delen i Millenium-serien, och det är alls ingen dålig brygd. Vi har väl alla tagit del av mediadebatten, då det tillkännagavs att David Lagercrantz hade fått i uppdrag att skriva en fortsättning på berättelsen om Lisbeth Salander. Jag såg också Lagercrantz då han fick komma till tals i Babel i SvT. Kanske vore det förresten intressant att se intervjun om igen – nu när man har läst hans bok.

Det var ingen lätt uppgift minsann, att skaka nytt liv i så starkt mytologiska figurer som Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Särskilt inte efter att de skildrats både på svensk och amerikansk film. Men Lagercrantz extrapolerar med den äran, och lägger till en egen samhällsaktuell dimension. Vi får lära känna det mäktiga storebrorsörat NSA, och de i media alltmer uppmärksammade savanterna – människor med speciella begåvningar utöver det knappt begripliga. Lisbeth hackar vidare, och Blomkvist får ny skrivarlust…

Boken är styvt skriven, uppenbarligen med både glädje och psykologisk skärpa. Intrigen är smart sammanfogad, med kunskap och finess, och karaktärerna känns igen och accepteras lätt från Stieg Larssons tre tidigare böcker om Millenium. Spänningsmomenten återkommer precist inprickade som i ett filmmanus. Personligen får jag återkopplingar till min ungdoms bästa Manhattandeckare, och Westernpockets med hämnaren-motivet. Eller, varför inte, ett bra gammeldags seriemagasin med onda och goda. Bara att hos Lagercrantz stannar det inte vid schabloner, han tillför den nypa ”Sense of wonder” och känslogestaltning som lyfter den ovan ordinära thrillers. I bokhyllan platsar den gott bredvid äventyrsberättelser som Greven av Monte Christo av Alexandre Dumas. Vilken gosse med ett starkt rättspatos kan glömma den. Den berättelsen kom i min väg som Illustrerad klassiker, och snart gick på bio i Sumpan även en fransk filmversion med Jean Marais som den oförglömlige Edmond Dantes. Ja, jisses.

”Det som inte dödar oss” är den egentliga titeln på Lagercrantz’ bok. Det är en sekvens lånad från filosofen Friedrich Nietzsche: ”Det som inte dödar härdar”. En liten redaktionell detalj stör mig, åtminstone till att börja med. Lagercrantz vill gärna dubblera. Det gäller både adjektiv och substantiv. Vad menar jag med det? Jo, ”lätt och vig”, ”tung och otymplig”, ”terrorister och potentiella säkerhetsrisker”, ”miljoner, miljarder, biljoner samtal och korrespondenser och aktiviteter på nätet…”. Jag har en tendens att göra detta själv ibland. Annars så…

Om DiJanneh

Fd statstjänsteman som numera utforskar släktens historia vid nedre Ljusnan...
Det här inlägget postades i Film, FoU Vetenskap, Litteratur, Media, Politik, Press och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.